Tre romaner av Christine Falkenland

Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.

Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.

I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.

Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.

6 Comments

  1. Jag är en stor fantast av denna kvinna, tycker att hon har sveriges vackraste språk. Du måste bara läsa hennes poesi. Öde tyckte jag var en riktigt bra roman, ska snart börja läsa trasdockan, när alla böcker jag lånat från biblioteket har tagit slut.

  2. Ja, vackert språk har hon sannerligen! Kanske inte Sveriges vackraste, men väldigt vackert. Nog ska jag läsa hennes poesi så småningom! Trasdockan verkar väldigt tung, den orkar jag nog aldrig ge mig i kast med, men jag ser fram emot att få höra vad du tycker om den.

  3. Hej bokvännen Tekoppen!”Det var en gång en brådmogen, rastlös, stark och mycket mörkrädd liten flicka med solvitt hår som älskade djur, trodde på Gud, sjöng och skrev poesi.”Så börjar jag min presentation av Christine Falkenland i ”52 kvinnliga författare”.I dag i DN läser jag med jubel Christine F:s påskpredikan. Har du också läst den?Påskjubel fråntillgivna Lena K E

  4. Hej min bokvän! Jag blir bara mer och mer nyfiken på din bok! Jag ämnar tyvärr inte läsa Falkenlands påskpredikan. Vad i den fick dig att jubla? undrar nyfiken Tekopp. Glad påsk Lena!

  5. Bland det bästa som jag deltagit i är en Bibeläsar-cirkel i Umeå för ett par år sedan. Vi var fem personer – två idéhistoriker, en präst, en läkare och så jag. Vi läste och associerade kring hela bibeln plus apokryferna under några år. Den enda som var helt trygg i sin tro var läkaren, vi andra var allt från tvivlare till förnekare.Men i efterdyningarna av de samtalen kom jag fram fram till att det finns ungefär lika många skäl för mig att inte tro på Gud som att tro på henne/honom.Det är härligare att säga JA än att säga NEJ. Så härom året sökte jag upp prästen Ted Harris i Stockholm och, med hans stöd, blev jag åter kristen efter att ha varit utanför svenska kyrkan hela tidigare vuxenlivet.Den glädje som jag nu har uttryckte Christine Falkenland i sin påskpredikan i DN. Mycket sällan går jag i kyrkan, men idag är det kyrkoårets gladaste dag, så nu knallar jag iväg till Adolf Fredrik och sjunger glatt och falskt med i påskdagens jubelpsalmer.GLAD PÅSK min vän tekoppenönskar Lena . Lycka till med pluggandet, Du är bäst i klassen!

  6. Hej igen Lena! Jag skulle gärna läsa något ur bibeln, för att vara en smula mer beläst. Vilka delar kan du särskilt rekommendera? Även jag var lite kyrklig i helgen, men tack och lov i ett psalmlöst sammanhang, för psalmer har jag aldrig stått ut med 🙂 Det finns en skämt om unitarianer, att de är usla psalmsångare eftersom de är alltför upptagna med att fundera på om de verkligen tror på det som står – så deras röst blir väldigt tvekande. Jag kan uppskatta psalmer som poesi, deras rim och rytm, men jag sitter inte gärna och sjunger något som jag inte tror, vare sig frälsis lovsånger eller svenska kyrkans dito – det vore hyckleri. Jag gör dock undantag på begravningar, om jag inte gråter för mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra + åtta =