Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.

Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl – inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.

Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar – slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland – riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.

9 Comments

  1. Jag läste bitterfittan för ett tag sedan och jag såg inte riktigt på boken som du beskriver den. Jag var mest irriterad hela tiden och tyckte huvudpersonen mest bara klagade. Och jag störde mig mycket på budskapet som finns i fler böcker än den här, att det är synd om kvinnan och det är mannens fel. Nej jag tyckte inte om den här boken alls, men jag tycker samtidigt att den är nödvändig för alla som går i sådana tankar. För några år sedan skulle jag säkert tyckt bättre om den, men nu som mitt liv ser ut så gav den mig inte så mycket.

  2. Jag tycker att huvudpersonen hade god anledning att klaga. Det problem som beskrivs – hur människor ömsesidigt låser fast varandra i begränsade roller – ser jag överallt omkring mig, även om boken ibland blev lite ensidig. I mina ögon undgick huvudpersonens bitterhet att bli klagan i och med all humor, ömhet och uppriktighet som präglade berättarrösten. Visserligen är boken snarare argumenterande än skönlitterär, men den är å andra sidan högst aktuell och brännande.

  3. Visst låser människor fast varandra i roller, men boken tyckte jag var för ensidig och handlade ibland om dålig planering från parets sida. Jag kände igen mig mycket i boken, men ändå så ser jag inte hennes argumentation som en lösning. Jag tyckte hon tog för lite ansvar själv. Jag kanske bara ser lösningen på problem som verkligen finns på ett annat sätt en huvudpersonen.

  4. Lena: På vilket sätt tycker du att hon inte tog ansvar? Det kanske till viss del handlade om dålig planering men å andra sidan är det nog inte så lätt att tänka sig in i situationen att ha fått barn, innan man verkligen är där. Magix: Jag kan inte heller påstå att jag är lyrisk, det blev 6/10 i betyg vilket betyder ”okej”. Men läsvärd och viktig räcker långt tycker jag! Inte alla okej böcker som är ens det.

  5. För det första har jag inte barn, så jag kan inte föreställa mig hur det är och hur omvälvande det är. Men t.ex. att mannen tog ett jobb även fast dom kunde förställa sig hur det skulle bli med ett nyfött barn. Där var både delaktiga och jag såg det som dålig planering. För mig så var boken så fokuserad på mannens brister tyckte jag. Det jag även vill säga är att jag tycker vissa delar av boken var intressanta och hon hade massa intressanta tankar. Men för mig blev hon nästan bara bitter. Jag måste erkänna att jag har gått flera år i terapi för att just inte bli som huvudpersonen. Jag känner igen mig i henne hur jag tänkte tidigare.

  6. Det sägs ju ingenting om hur det kom sig att mannen tog ett jobb som gjorde att han skulle vara bortrest nästan hela de tre första månaderna. I min läsning var boken inte så fokuserad på mannens brister. Jag tyckte att Saras känslor inför att någon hon älskar så djupt har brister hon inte föreställde sig är ärligt skildrade så att det gör ont i mig som läsare utan att bli klagande. Boken handlar om bitterhet men samtidigt som Sara är väldigt bitter så är hon ju också väldigt medveten om att hon är bitter och att hon inte vill vara det. Därför störde jag mig inte på bitterheten. I min läsning handlade boken om hur svårt det är att leva jämställt fastän båda parterna i ett förhållande vill just detta. Sedan kunde boken ha varit betydligt mer genomarbetad.Tack för att du delar med dig av dina tankar kring boken Lena 🙂 Det blir nästan som en läsecirkel!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 1 =