Läslust!

Jag hade nog aldrig börjat läsa Montaigne om inte snubbe var kurslitteratur på kurs jag läser om att skriva kritik och essäistik. Men jag helgillade de här 1500-talstexterna och tror nog jag ska sluka samtliga tre tjocka band. Hur det blir med den ambitionen, ja det får tiden utvisa…

Seriehyllning

Anneli Furmarks “Den röda vintern” är ett fenomenalt seriealbum om sexualitet och politik. I en norrländsk bruksort på 70-talet pågår en omöjlig, förbjuden relation. Hon är medelålders, mamma, fru – och sosse. Han är en ung maoist som kämpar mellan att välja själv eller att viga sitt liv åt något större. Kampen i världen som blandas med kampen inom honom själv.

Furmark är alltid bättre än jag hoppas och då har jag ändå alltid extremt högt uppskruvade förväntningar!

Uppdaterad HBTQ-lista!

Jag har inte lagt ner så mycket energi på min HBTQ-boklista de senaste två åren, eftersom listan ändå känns så extremt otymplig. Men nu kom, sent omsider, 65 nya böcker med. Detta eftersom listan är den näst mest besökta delen av denna blogg – förstaplatsen innehas av en analys av Fröken Julie… – och då är det roligt med någon slags aktualitet.

Egentligen borde jag ha sysslat med något helt annat. Min uppsats, till exempel…

036c

Tove Ditlevsen for president

Dagens alltför bortglömda författare: danska Tove Ditlevsen, 1917-1976. Poet, mestadels rimmat, alltid starkt levande. Dessutom skrev hon romaner och självbiografier som “Gift” och “Tidigt på våren”. Jag läste henne när jag var tretton år och inte kunde sova på nätterna, utan utforskade mina föräldrars bokhyllor. Hon har skrivit mycket, både dikt och livsskildringar, som jag aldrig kan glömma bort.

Hela dikten som syns på bilden lyder så här:

Ensomme mennesker

Ak, du der holder et levende menneske

i din favn

og tror at dette elskede væsen

kan dæmpe dit hjertes savn,

og tror han kan følge din tanke

hvor ordene ikke kan nå

og gætte de vildsomme drømme

ingen i verden så –

du, der smiler af glæde

mod stjernernes ensomhed

og tror du har fundet en lykke

som ingen i verden ved;

en jordisk og ren lille lykke,

dyb og bestandig og god,

med rod i det levende hjerte

du hviler din pande imod –

en dag der ligner de andre –

kun er du lidt trist og træt –

skal du søge din elskedes øjne

og se han er glad og mæt,

og mærke ham lukke sit væsen

om hygge og aftenfred,

mens mørket blegner i stuen,

og stjernerne går i skred.

Og lydløst brænder din lykkes

flakkende flamme ned,

og ind i den gode stue

slår bølger af ensomhed,

og ingen ved hvad der skete,

og ingen har gjort dig fortræd,

kun er der et menneske hos dig,

som ikke kommer dig ved.