"Stockholmsvegan" i smakhimlen

Idag lärde jag mig ett nytt ord: “Stockholmsvegan”. Det är sådana som jag, som helst är veganer men gör lite för många undantag för att kunna kalla sig det. Egentligen.

I alla fall, jag försöker vara så vegansk som möjligt och det blir lättare av att det på sistone kommit många fler veganska produkter. Hälsans kök har mycket fler veganska produkter än förut, liksom Anamma. “Veggisar”, som innehåller både quinoa, grönkål, broccoli och mynta, var oerhört goda! Det är sällan något så här innovativt och gott dyker upp i frysdisken.

Annars gillar jag verkligen de bollarna med olika grönsaksblandningar som dykt upp också. Men nu hittar jag inte vem som gjort dem…

Återkommer! /Tekoppen

"The Waste Land", Pink Floyd och Shakespeare

“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”

I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.

“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.

“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.

“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Den här passagen ur T. S. Eliots “The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (“The Tempest”, eller på svenska “Stormen”, närmare bestämt).

Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som “pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:

“I think I should speak now”
“Why won’t you talk to me?”
“I can’t seem to speak now”
“You never talk to me”
“My words won’t come out right”
“What are you thinking?”
“I feel like I’m drowning”
“What are you feeling?”
“I’m feeling weak now”
“Why won’t you talk to me?”
“But I can’t show my weakness”
“You never talk to me”
“I sometimes wonder”
“What are you thinking?” 
“Where do we go from here?”
“Where do we go from here?”

(ur “Keep Talking” på albumet “The Division Bell”, som släpptes 1994)

Ett allt annat än öde diktland

Jag läste T. S. Eliots “The Waste Land” för länge sedan, på litteraturvetenskapen. Och var inte så värst jätteimponerad.

Nu läste jag igen. Flera gånger. På både svenska och engelska. Nu förstår jag inte vad jag inte förstod, då. Men det är det härliga med läsning (och årens gång).

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

 

*

 

Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.

 

*

 

Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.

 

*

 

That corpse you planted last year in your garden,
Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
Or has the sudden frost disturbed its bed?
Oh keep the Dog far hence, that’s friend to men,
Or with his nails he’ll dig it up again!

 

*

 

“What shall I do now? What shall I do?
I shall rush out as I am, and walk the street
With my hair down, so. What shall we do to-morrow?
What shall we ever do?”
The hot water at ten.
And if it rains, a closed car at four.
And we shall play a game of chess,
Pressing lidless eyes and waiting for a knock upon the door.

 

*

 

We think of the key, each in his prison
Thinking of the key, each confirms a prison

Någonstans inom oss

Jag tyckte mycket om Erik Lindegrens “mannen utan väg” när jag läste den, för – inser jag nu – åtta år sedan. Det känns som igår… Hur som, i förra veckan hittade jag en av hans senare diktsamlingar, “Sviter”, på Myrorna. Den fick följa med mig hem och blev genast läst.

Jo, “Sviter” innehåller intressant och emellanåt också njutbar poesi. Men jag förstår varför inledningen till dikten “Arioso” är det som många minns av Lindegren. Den är så citerbar – och när det handlar om att beröra så är den verkligen i en klass för sig:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu.

Det var också givande att läsa resten av “Arioso”, för den är mycket längre. Det säger något om vad vi använder av en poet. Vad vi glömmer. Lindegren var en av de viktigaste poeterna bland de modernistiska 40-talisterna. Idag omnämns “mannen utan väg” fortfarande som ett banbrytande verk, men de som läst Lindegrens samlade dikter är nog lätträknade.

Samtidigt finns inledningen till “Arioso” med i massor av dödsannonser. Där lever ett andetag av hans diktning, vilket är mer än vad många andra kan skryta med. Att bli flitigt citerad i dödsannonser är kanske det allra bästa sättet att verkligen vara aktuell som poet?

Slalomliv

Det brukar kallas slalomläsning att inte läsa en bok i taget, utan växla. Där är jag en riktigt mästerlig skidåkare. Jag har alltid 10-30 böcker på gång parallellt. En i köket, några i sovrummet, någon i ryggsäcken, några i läshörnan i vardagsrummet, och så vidare.

Men jag är också en slalomskrivare. Lyckas aldrig fokusera på enbart ett projekt, utan jobbar lite med något, lägger det åt sidan, jobbar lite med något annat.

Jag är nog helt enkelt en slalomlevare. Jag fokuserar hellre på tio saker än på en enda. Jag fokuserar nästan sämre om jag ska fokusera på bara en enda sak.

Så jag jobbar, skriver, pluggar, läser och har alltid massor av järn i elden/hjärnan. Det kan bli lite mycket ibland – men jag får nog acceptera att det är så jag fungerar.

Är du en slalomläsare, -skrivare och/eller -levare?

Undrar Tekoppen

(Det här spelet är förresten riktig 90-tals-nostalgitripp!)