Dagens diktcitat

varför blåsa på livets ljus
med allt detta tal
om liv eller död…?

/Erik Lindegren, ur ”Vinteroffer”, 1954

Ofiltrerade nyheter

unfiltered

I dagar som dessa vill jag verkligen tipsa om sidan Unfiltered.news som visar de stora nyheterna i olika länder. Så här såg det ut i Sveriges närhet i förrgår, men det går också att se skillnaderna jämfört med t.ex. Turkiet, USA, Nigeria eller Sydkorea. Ett väldigt bra sätt att få syn på att nyheter får olika mycket utrymme i olika delar av världen. Och att det finns en väldig massa nyheter som aldrig syns i svenska tidningar.

Dagens dikt

en gång ledde jag någon 
vid handen som ett barn
i tron att det var mitt liv

och nu:
en sjunkande sten
bortvirvlande rök
och ett barn högre än ett berg.

Erik Lindegren, ur diktsamlingen ”Vinteroffer” från 1954.

 

Läsning i skuggan av livet

Jag är i Bryssel. Skulle ha åkt hem igår, men så blev det inte, på grund av terrordåden. Tack och lov hade jag bokat en flight vid femtiden på kvällen och inte vid åttatiden på morgonen. Nu försöker jag fördriva tiden tills jag vet något om hur, och när, jag kan komma hem. Allt är än så länge väldigt oklart.

Större delen av gårdagen kändes det osmart att gå ut, så jag följde nyhetssändningarna non-stop. Men på kvällen fick jag ro att läsa ut två böcker som jag redan var mitt uppe i. ”En underjordisk dagbok” av Dostojevskij (samma som i tidigare översättningar kallas ”Anteckningar från källarhålet”) och ”Konst: Essäer om extas och skamlöshet” av Jeanette Winterson.

Dostojevskijs korta och ganska tidiga bok om en elak och vidrig man var riktigt bra och intressant på många sätt och vis. Jag har tidigare inte läst mer än ”Brott och straff” och det var länge sedan, men nu kom jag på vad jag tyckte om med Raskolnikov: rösten som är så personlig och stark och verkligen sveper med sig berättelsen utanför alla ramar. Så är det här också. Huvudpersonen känns levande i allt sitt hat och självhat.

Wintersons konstessäer var tyvärr ganska uppblåsta och självförhärligande i tonen på ett sätt som inte gav mig samma glädje som hennes prosa. Sättet att såga allt realistiskt skrivande och alla ”vanliga romaner”. Hylla Konstnären som någon som har en Vision och direkt kunna säga vad som är (och inte är) KONST. Inte se något värde i något som inte är KONST. Samtidigt beklaga sin icke-litterära uppväxt och se ner på alla som inte kan sin litteraturhistoria utantill.

Men det fanns en del bra citat:

”Konsten kräver långa tidssträckor. I likhet med katter har böcker ingen armbandsklocka.”

”Vem som helst kan dra ner på kraften – det är inte så man skapar en mjukt rundad ton. En mjukt rundad ton som fungerar på oss är en stark ton som konstnären utsatt för väder och vind.”

”[…] författares verk är inte en kartläggning av deras kön, sexualitet, mentala och fysiska hälsa. Vi tänker ju inte värva dem till flottan – vi försöker bara bekanta oss med deras verk.”

På spaning efter det hopp som flytt

1927882_1023750114364829_4662518628813636239_n

Jag doppar en madeleinekaka i lindblomste och försöker minnas en tid då ordet humanitet verkade vara på riktigt – men den kanske aldrig fanns?

Jag träffar och pratar med människor som är vettigare än många, men som tror att Sveriges problem är människor som flyr från brinnande krig och inte, till exempel, fascister i riksdagen.

Jag är i Bryssel, några hundra meter från EU:s högkvarter. Ett EU som just har förbrukat sin sista gnutta existensberättigande.

Alakoskis nya novell

Jag kom in på Alakoskis författarskap via ”Oktober i fattigsverige” och fortsatte med ”April i anhörigsverige”. Men det var med ”Svinalängorna” som jag insåg vilken skicklig fiktionsförfattare Alakoski är. Nu har jag införskaffat – och ser fram emot – ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Men det här inlägget handlar om något annat, nämligen novellen ”Omsorgen”, som just släppts på Novellix och även finns som e-bok. Rekommenderas! Politiskt men på en väldigt personlig, nära nivå om människokärlek i arbetet på ett gruppboende för personer med svåra psykiatriska problembilder. Om glappet mellan byråkratibestämmelser och människors vardagliga behov.

”De boendes cigaretter förvaras i lådor. Personalen på Tuvegården delar ut cigaretter en gång i timmen. Fabian vill röka morgon, lunch, kväll. Anne vill ha fem, sex cigaretter per gång. Agnetha som inte har råd med lika mycket cigaretter får ibland av de andra. De boende får vakna i sin egen takt. Men de röksugna vaknar redan vid fem. Då vankar de utanför personalrumsdörren som osaliga björnar i djurparken, förgäves på jakt efter sälar som ska sticka upp huvudet ur isvakar. Pernilla hör dem frusta men hon öppnar inte. Dels får de boende inte lära sig att de kan väcka personalen för att röka. Dels får hon inte lön förrän klockan sju.”

"Bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler"

”Nu tittar mamma och pappa rörda på sin telning fördjupad i en roman. Kanske var folk klokare förr. Det finns läsning som liknar narkomani. Då kan man inbilla sig att bokhandlare och bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler. De skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak. Snart sänker sig en djup sömn över lokalen och drömmarna växer som japanska pappersblommor.”

En av de finare citaten i Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva”, som tyvärr inte har åldrats jättebra utan blivit omsprungen av annat som skrivits i ämnet. Jag läste den när för många år sedan och så nu igen. Det är betydligt lättare att faktiskt förstå Lagercrantz nu, eftersom jag förstår fler av hans referenser och har läst vissa av de böcker han skriver om.

Jag gillar bilden av bibliotekarier som langare! Det är ju intressant hur läsning förut setts som något hotfullt, som bara var bra om rätt sorts person läste rätt sorts bok – medan brist på läsning är hotfull idag. Min mormor brukade berättade hur hon som barn på 1920-talet hade sina böcker gömda i byrålådor så att hon kunde skjuta in lådan snabbt om någon vuxen närmade sig.

Idéer ändras. Det kan vara bra att komma ihåg.

Om Amalie Skram i Historiskan

IMG_7286IMG_7287

Har du läst Historiskan? En kvinnohistorisk tidskrift i populärvetenskaplig form. Det behövs! Jag bidrar i nummer 1/2016 med en artikel om Amalie Skram, en författare som jag sällskapat med i sju år nu (och bitvis ganska intensivt – hon var föremålet för min B-uppsats och senare för min masteruppsats.)