En oerhört fin recension

Det är skumt att ge ut en bok. Någonting du har suttit med i flera år hamnar i allas händer. Och de som läser, läser sällan den bok du tror att du har skrivit. Åtminstone inte fullt ut. Då kan det bli svårt att ens själv veta vad en har skrivit. Om ens egen bild av boken är skum. Därför är det oerhört skönt när det dyker upp en läsning där en känner: ja, precis, det vad det jag ville! När recensionen i fråga dessutom går på djupet är det en stor ynnest. En sådan recension har jag fått i Ny tid, signerad Elin Rosén.

Ytterligare en pusselbit i att greppa vad boken egentligen är – och blir i mötet med andra. Men en pusselbit som föll på plats. Det går att läsa så här. Och på helt andra sätt också. Men det går att läsa boken så här. Det var inte bara jag som trodde att det var den här boken jag hade skrivit.

Snart bär det av

Nästa vecka åker jag till Bryssel för att sitta i ett arkiv i en vecka. Sortera och digitalisera. Nu har jag börjat förbereda packningen och insåg att mitt favoritpackproblem helt uteblir: vilka böcker jag ska välja. För nu har jag en läsplatta med 150 böcker på. Väger nästan ingenting.

Både snopet och skönt!

Kapitelbok om trans: Det är jag som är Mickan!

18800-45-9789186589547

Mickan är elva år och blir brutalt mobbad i skolan. Hon heter Mikael i allas ögon utom sina egna, men vågar inte slåss för sig själv när hon behandlas så illa av klasskompisarna. När familjen flyttar bestämmer hon sig för att börja om på nytt. Nu ska hon vara Mickan från dag ett. Ingen ska få veta att hon ansågs vara kille när hon föddes. För då skulle de ju inte kunna tycka om henne – eller…?

Det här med flytt är verkligen världens mest tacksamma ämne i en kapitelbok för mellanstadiet. Alla kan leva sig in i att börja om. Jag byte själv skola som tioåring och vet hur hela världen tycks bytas ut på ett både skrämmande och lockande sätt. Mickan är en härlig huvudperson och hennes omgivning är lagom ljust skildrad. Aldrig alldeles för tillrättalagd, men heller aldrig för mörk och tung att läsa om. Som helhet har boken sina detaljer på helt rätt ställe – den är helt enkelt korrekt, men aldrig tråkig. Tvärtom. Det här är rolig läsning. Både för mitt vuxna jag och min inre, fnittrande elvaåring.

Jag gillar att Mickan är så öppen inför allting, så som jag tänker mig att just elvaåringar kan vara. Hon har inte kommit i puberteten, så kroppen är inget problem – och kanske behöver den inte heller bli det senare? Malin Nilsson har tagit hjälp av Vanessa Lopéz för att få till porträttet av Mickan och det applåderar jag – fråga de som vet! Tonen i boken är ganska perfekt, enkel och rak men inte fördummande eller alltför förenklad.

Min inre redaktör gråter bitvis över textens utseende, men typografi är inte det viktigaste i sammanhanget. Det viktigaste är att en bok som inte funnits och som verkligen behövs nu går att läsa – och sätta i händerna på de som kan må bra av att läsa den. ”Det är jag som är Mickan!” är definitivt något att tipsa om för alla lärare och bibliotekarier och andra människor med bok- och människohjärta därute 🙂

/Tekoppen

Bok(rea)högar

Det är länge sedan jag hade bilder på bokhögar här. Men detta blev mina reakap:

IMG_7251IMG_7267

Och så här vacker är min samling av Queerlequin-böcker:

IMG_7254

/Tekoppen

John Green – The Fault in Our Stars

the-fault-in-our-stars.png

Jag har fnittrat mig igenom Greens och Levithans ”Will Grayson”. Jag har försökt börja på ”The Fault in Our Stars”/”Förr eller senare exploderar jag”, men inte fastnat. Nu kände jag däremot, till sist, att jag inte kunde hoppa över en bok som betytt så mycket för så många. Jag var nyfiken på hur den lyckades med det.

Svaret är nog: skriv om något oerhört tragiskt med oändligt mycket smart humor och skriv fram karaktärer som inte bara är döende i cancer utan också speciella, originella, rent ut sagt oförglömliga.

Visst är det lite cheesy emellanåt. Men jag grät på slutet. Oh som jag grät!

Och det säger nog allt.