Snabb gratäng med vegofärs och svamp

Den här rätten kom till av en slump, för att ta tillvara på rester – men det blev så pass gott att jag definitivt kommer att upprepa succén! Ingen bild dock för så himla estetiskt var det inte… Går förstås att göra andra varianter på, t.ex. veganskt eller utifrån vad som finns hemma. Men just att hälla på någon sorts svampsoppa är själva grejen!

Gör så här, på ett ungefär:

  • Skala och skiva potatis. Täck bottnen i en gratängform med hälften av potatisskivorna.
  • Lägg på färs (i mitt fall rest-färsen som var blandad med kokt bulgur och kryddad med grillkrydda, spiskummin och en smula tacosås).
  • Ovanpå färsen, klicka ut ”På mackan” eller annan färskost, bredbar vegetarisk ärtpastej (se bild) och margarin (eller olja). Lägg också på ostskivor. Krydda med svartpeppar och oregano.
  • Lägg på andra hälften av potatisskivorna. Häll över havregrädde eller annan grädde (cirka en deciliter). Häll slutligen över så pass mycket färdig svampsoppa att det blir lagom blött.
  • Sätt in i ugnen på 175 grader tills det ser klart ut.

Bildresultat för pastej vegetarisk bredbarBildresultat för på mackan oatly

Podd om lesbisk litteratur

För några veckor sedan fick jag äran att vara med i podden ”En lesbisk söker sitt språk”, producerad av Anna Giertz, för att tala om lesbisk litteratur med de litterära snillena Karin Lindeqvist och Alle Eriksson.

Lyssna på podden (och läs alla boktipsen!)

De tidigare avsnitten av podden:

Avsnitt 1, om lesbisk landsbygd

Avsnitt 2, fäboland och queert kulturarv

Avsnitt 3, om nattklubbar och salonger

Avsnitt 4, om förebilder

Lesbisk makt har också andra spännande projekt.

lesbiskmakt_delabild.jpg

En alldeles lysande roman

102460_13061993_o_1

”Indianlekar” kom ut 2015 och är Felicia Stenroths andra bok – debuten hette ”Bilder som inte angår mig”. ”Indianlekar” har inte bara en oerhört snygg framsida, den är också extremt välskriven från första till sista sidan – och mitt i sin språkliga perfektion märkligt spännande, i sin ganska stillastående beskrivning av två unga kvinnors sysslolösa sommar på landsbygden.

Ebbas liv är en halvdan flykt från pappan Frank, som hon hela tiden återkommer till när han behövs. Hennes kusin Edith har permission från någon form av behandlingshem och ska bo hos Frank över sommaren, men hänger mest med Ebba i en sunkig lägenhet lånad från pojkvännen Jonathan. Till skillnad från Ebba är Jonathan redan en del av det arbetsliv som består av bemanning, tunga lyft och ständigt jakt på inkomst.

Det här är en bok om att mata hästar, supa sig full, försöka skramla ihop pengar nog för att köpa mat, försumma en hund och vara vilsen i skarven mellan ungdom och vuxenvärld – men också om att befinna sig på klassamhällets obarmhärtigt solbelysta skuggsida.

En helt superb roman som jag är glad att jag fick anledning att läsa inför recension av Stenroths nyutkomna diktsamling.

Publicerad: 2015
Förlag: Norstedts

Önskan

att alla valde
var sitt språk

så slapp vi
förstå varandra

kjkj-005

"Hetta" av Ian McEwan

Bildresultat för hetta mcewan

I centrum för den här skruvade romanen står Michael Beard, en fysiker som inte gjort något av vikt sedan han vann Nobelpriset för ett par decennier sedan. När romanen börjar är han chef för ett forskningsinstitut inriktat på hållbar utveckling, men själv tror han inte ens på klimatförändringarna. Så händer ett antal dramatiska saker i hans privatliv – och plötsligt försöker han bli rik och erkänd som geni, genom ett revolutionerande sätt att tillverka solpaneler…

Det här är både fars, satir  och tragedi. Beard är inte särskilt sympatisk, snarare patetisk och jobbig. Samtidigt är det omöjligt att följa honom i drygt trehundra sidor utan att lära känna honom på djupet, särskilt som McEwan – sin vana trogen – redovisar varje led i långa tankekedjor. Så när allt till slut går käpprätt utför är det smärtsamt för läsaren. (Till och med Beards självdestruktiva matvanor är en ren plåga, vilket säger något om inlevelsen!)

Baksidesbeskrivningen lät lite tråkig, men det här en av de McEwan-romaner som jag har gillat mest hittills (förutom den allra bästa än så länge – ”På Chesil Beach”). Jag lyssnade på Reine Brynolfssons ljudboksinläsning, som var helt perfekt.

Originaltitel: ”Solar”
Publicerad: 2010, både original och översättning

 

"Avd. för grubblerier" av Jenny Offill

Bildresultat för avdelning för grubblerier

Den här fragmentariska dagboken rymmer ett antal stjärnklara citat. Med många snabba växlingar och ologiska hopp får vi följa en författare som blir mamma och en relation som knakar. Offill skriver originellt, men det faktum att hon lägger mer energi på varje liten beståndsdel än på helheten och sambanden gör att berättelsen inte riktigt kommer fram. Jag har ärligt talat lite svårt att förstå varför den blivit så hyllad.

Publicerad: 2014 på engelska, 2016 på svenska
Originaltitel: ”Dept. of Speculation”

"Uppdrag Sweet Tooth" av Ian McEwan

Bildresultat för sweet tooth mcewan

Jag fortsätter avnjuta McEwans böcker i hög fart. Efter ”Domaren”, ”Lördag”, ”På Chesil Beach” och ”Amsterdam” var det dags för ”Uppdrag Sweet Toth” som jag läste som eljudbok i Marie Richardssons uppläsning.

Det här är en fartfylld, spännande och rolig metaroman om Serena, som blir anställd på brittiska säkerhetstjänsten och får i uppdrag att erbjuda en skönlitterär författare två års försörjning för att han ska kunna satsa på sitt författarskap – och, förhoppningsvis, skriva böcker som säkerhetstjänsten gillar. Men två saker går fel direkt: Serena och Tom, författaren, inleder en relation. Och hans nya skrivprojekt är helt fel…

Serenas ångest inför att bli avslöjad löser McEwan på ett väldigt snyggt sätt. Och jag gillar att Toms noveller finns insprängda, som verk i verket.

Publicerad: 2012, både i original och översättning
Originaltitel: ”Sweet Tooth”

Yoko Tawadas essäer

Tawadas roman ”Det nakna ögat”, som om på svenska 2014, är en läsupplevelse jag sent ska glömma. Sedan dess har jag velat läsa essäsamlingen ”Talisman/Förvandlingar”, utgiven på Ariel förlag 2009 – särskilt som jag haft två vänner som påmint mig då och då om att jag borde läsa.

Nu har jag läst denna samling av essäer (Talisman) och föreläsningar (Essäer). Vissa av texterna i ”Talisman” är snarare litterärt högtstående noveller och väldigt häftiga. Andra är något torrare. Men jag fascineras av Tawadas poetiska sätt att närma sig essägenren – och det nästan etnologiska sätt hon utforskar det tyska samhället. Hon flyttade till Tyskland 1982 och började plötsligt fundera över rösters betydelse. Samtidigt blev hon akut medveten om att hon aldrig förut hade lagt märke till hår- och ögonfärger.

Ett stort tema i essäerna är också de språkliga skillnaderna mellan tyska och japanska. Hur hon är van vid att läsa bilder som genast säger henne vad de föreställer, men skräms av instabiliteten i bokstäver som först vid en viss kombination säger någonting – det räcker att flytta, ta bort, lägga till enstaka tecken för att budskapet ska bli ett helt annat.

Vidden av det språkliga främlingskapet drabbade mig som starkast i en av föreläsningarna. Tawada beskriver en uppläsning av en text, där hon reflekterade över ord med två O i sig. Någon i publiken påpekar att hennes eget förnamn också innehåller två O och förstå då inser hon att hon aldrig har slutat tänka på sitt namn som två bilder. Att det för henne aldrig kommer att innehålla två O.

Publicerad: 2010 (på svenska)