Tawadas roman “Det nakna ögat”, som om på svenska 2014, är en läsupplevelse jag sent ska glömma. Sedan dess har jag velat läsa essäsamlingen “Talisman/Förvandlingar”, utgiven på Ariel förlag 2009 – särskilt som jag haft två vänner som påmint mig då och då om att jag borde läsa.
Nu har jag läst denna samling av essäer (Talisman) och föreläsningar (Essäer). Vissa av texterna i “Talisman” är snarare litterärt högtstående noveller och väldigt häftiga. Andra är något torrare. Men jag fascineras av Tawadas poetiska sätt att närma sig essägenren – och det nästan etnologiska sätt hon utforskar det tyska samhället. Hon flyttade till Tyskland 1982 och började plötsligt fundera över rösters betydelse. Samtidigt blev hon akut medveten om att hon aldrig förut hade lagt märke till hår- och ögonfärger.
Ett stort tema i essäerna är också de språkliga skillnaderna mellan tyska och japanska. Hur hon är van vid att läsa bilder som genast säger henne vad de föreställer, men skräms av instabiliteten i bokstäver som först vid en viss kombination säger någonting – det räcker att flytta, ta bort, lägga till enstaka tecken för att budskapet ska bli ett helt annat.
Vidden av det språkliga främlingskapet drabbade mig som starkast i en av föreläsningarna. Tawada beskriver en uppläsning av en text, där hon reflekterade över ord med två O i sig. Någon i publiken påpekar att hennes eget förnamn också innehåller två O och förstå då inser hon att hon aldrig har slutat tänka på sitt namn som två bilder. Att det för henne aldrig kommer att innehålla två O.
Publicerad: 2010 (på svenska)
