Fick nyss en skräckupplevelse när jag kom att tänka på Erin Blixs dikt till Klara Johanson, men inte hittade den någonstans. Inte på nätet, inte i min dator. Till slut, efter många olika sökord, hittade jag den på en arkiverad sida för att hemsidan den funnits på inte längre fanns kvar. Nu publicerar jag den här, för att snabbt kunna hitta den:

Flyg du min dröm, flyg öfver frusna slätter,
flyg öfver vinterskogars döda trän.
Sväfva mot fjärran i stjärnförgyllda nätter,
stanna ej, sväfva ständigt högre hän!
Brinn, du min längtan, som en evig låga,
brinn i ett mörker der allting synes släckt!
Längta beständigt är att lefva, våga,
eld som slår upp, fast aska glöder täckt.
Se, för den som aldrig ett mål har hunnit,
aldrig hvilat slappnad vid uppnådd strand,
finns ingen död, för den heta eld som brunnit,
finns intet mått för hans längtans blåa land.

Erin Blix (1860–1923) är idag mest ihågkommen för sin olyckliga kärlek till Klara Johanson – och knappt ens för den. Jag har tidigare instagrammat ur Greger Emans eminenta bok ”Nya himlar över ny jord. Klara Johanson, Lydia Wahlström och den feministiska vänskapskärleken”, slutorden i ett av Erins desperata kärleksbrev:

När jag sökte hittade jag också den här annonsen, i ett digitaliserat nummer av ”Idun” från 1905:

erin_blix_annons

Erin, du var säkert skitjobbig, men jag <3 dig!

Hälsar Tekoppen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv − två =