Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?
Julie Otsukas senaste bok, “The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok “When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.
Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i “The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.
När “The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.
“The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?
Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har “assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.
Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.
