"Varg" av Maria Küchen

Maria Küchen är kanske inte främst känd som poet, men hon är en väldigt läsvärd sådan, med diktsamlingar som ”Om grundämnen” (1998), ”Hos ljudmålaren” (1989), ”De försvunnas namn” (2001) och ”Rosariet, det marina” (2015).

”Varg” är rent definitionsmässigt ingen bok, utan en skrift som ingår i Trombones serie Svavel, ”en handgjord, småskalig och alltid sextonsidig skriftserie” som ofta, men inte bara, bjuder på poesi. Formatet är A6, sidorna är osprättade och det går att prenumerera. Läs mer på Trombones sida.

Nog om formatet och över till själva texten i Maria Küchens ”Varg”, som är en prosalyrisk betraktelse över människan, vargen och hunden. Det vilda och det tämjda, i oss, i djuren och i naturen. Och samtidigt en dikt om att dikta. En alldeles utmärkt poetisk munsbit i väntan på nästa diktsamling av Küchen.

Jag har tidigare läst Petra Mölstads skrift i Svavel-serien, ”Omloppstid”, som jag också varmt kan rekommendera. Och själv har jag just tecknat en prenumeration på Svavel…

/Tekoppen

Bildresultat för maria küchen ellerströmsBildresultat för svavel ellerströms

"Ett litet hål i mörkret" av Ingrid Olsson

Calles farmor hamnar på sjukhus och visar sig ha lungcancer. Det påverkar hela hans liv, särskilt eftersom sorgen över pappans plötsliga död kommer upp till ytan igen. Samtidigt pågår livet som vanligt – gymnasiet, fotandet, det nyväckta intresset för en granne, lillebrorsans besatthet av att kunna allt, verkligen allt om marsvin.

”Ett litet hål i mörkret” är skriven i korta stycken, med poetisk täthet och inte ett enda onödigt ord. En bok som fick mig att läsa långsamt, att uppskatta språket och att gå genom de svåra händelserna tillsammans med Calle, att gråta när det var som värst.

En oerhört väl utförd ungdomsroman. Ett konstverk och en angelägen berättelse.

Bildresultat för ingrid olsson hål i mörkret

"Gruppen" av Mary McCarthy

I korthet: en av mina häftigaste läsupplevelser på väldigt länge! Sådär att jag inte kan sluta tänka på den, mentalt vistas i den. En stor, rik och hemsk roman som gör sig väldigt bra i Lo Kauppis ljudboksinläsning.

Vad jag gillar med ”Gruppen”:

Att berättarperspektivet är så splittrat, att det samtidigt beskriver de åtta karaktärerna (Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Priss, Noreen, Helena) inifrån och utifrån. Hur de själva ser sig och hur andra ser dem – dömande, alltid dömande. Och därmed: att ingen framställs som helt igenom sympatisk. Att alla blottas med sina svagheter.

Att den är så välskriven och väl komponerad. Från den övergripande strukturen, med alla olika personer och så lång tidsperiod, ner på meningarnas och detaljernas nivå. Jag är förvånad över att det går så smidigt att läsa, trots storleken på persongalleriet.

Aspekterna av kön och klass. Privilegierade unga kvinnor på 1930-talet som tar examen från Vassar, en privatskola med hög status. På grund av depressionen behöver vissa av dem jobba – och ser det som en frihet. Men yrkeslivet är inte gjort för dem och välkomnar dem inte så som de har trott. De flesta fastnar i samma mönster som sina mammor, tänker kanske inte likadant, men lever i stort sett samma liv.

Scenen när Dottie bestämmer sig för att bli av med oskulden, som åtminstone delvis ska ha förklarat bokens försäljningssiffror – det var en explicit scen för sin tid. Och fortfarande en ovanligt rak, detaljerad sexscen.

Tiden – alla detaljer. Allt om barnuppfostran, design, preventivmedel… allt som då var nytt och fräscht och banbrytande, men som när boken kom ut 1963 redan var skåpmat, eller föråldrat.

Mentalsjukhusskildringen!

Den lesbiska twisten i slutet…

Bildresultat för gruppen mccarthy

"Blybröllop" av Sara Paborn

En bibliotekarie som långsamt giftmördar sin make, efter att han har ersatt hennes hembibliotek med ett ”audiorum”. Helt oemotståndligt, särskilt för mig som bibliotekarie!

Det här är verkligen en giftig bok, på alla sätt och vis. Huvudpersonen Irene är så bitter, men samtidigt rationell – och trött på att ta skit. Hon tänker inte tolerera fler kränkningar av sitt livrum, vare sig från den ganska tölpaktiga man hon levt med i trettionio år, eller den nyrekryterade chefen som pratar om kunder och vill börja ha karaoke på bibblan.

Just biblioteksbiten känns inte direkt perfekt researchad – snarare lägger den sig nära vedertagna stereotyper. Men det är kanske vad som behövs för att en bibliotekarie ska bli förståeligt?

Hur som helst: berättelsen om Irene är rolig på ett lågmält och obehagligt sätt. Jag förstår precis varför Irene fjärrlånar böcker om blyförgiftning och sedan lägger blysocker i makens kaffekopp.

Jag lyssnade på ”Blybröllop” som ljudbok, inläst av Anna Godenius. Hennes röst känns helt rätt för att gestalta Irene. Även om det kanske inte är någon direkt komplimang…

Bildresultat för blybröllop

"Hustrun" av Meg Wolitzer

Som ung collegestudent på femtiotalet tar Joan en kurs i kreativt skrivande – och förälskar sig i läraren, Joe Castleman. De gifter sig och hon blir hans musa under ett långt äkten- och författarskap.

På nutidsplanet har Joe just fått det prestigefyllda Helsingforspriset och på planet till prisutdelningen bestämmer sig Joan för att lämna honom. Boken är rik på tillbakablickar som ger ett inte så smickrande, men drastiskt och förvånansvärt roligt porträtt av tillvaron som författarhustru i en hård bokbransch.

Mot slutet kommer en vändning som jag tyvärr inte kan avslöja, men som ställer hela berättelsen i ett helt annat ljus…

Hustrun har filmatiserats, med premiär 2017.

Jag rekommenderar också avsnitt 3 av podden ”Speaking of Stories” där Meg Wolitzer samtalar med Jenny Nordberg.

Bildresultat för meg wolitzer hustrun

"Välkommen till Amerika" av Linda Boström Knausgård

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på ”Välkommen till Amerika”. Jag har tidigare varit ganska svalt inställd till ”Grand mal” och ”Helioskatastrofen”. Dessutom hade alla bekantingar som läst VtA varit ganska kluvet inställda.

Jag tokälskade den! Hur varje mening är på precis rätt plats. Sorgen, precisionen, mörkret, ordknappheten. Djupet och ytan, samtidigt. Allting outtalat. Mutismen, den märkliga familjen, utvecklingen som samtidigt är så liten och så ofantligt stor.

En av mina största läsupplevelser under 2017.

Bildresultat för välkommen till amerika

Några andra blogginlägg om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Bear Books.

"Flickan i Clèves" av Marie Darrieussecq

9789113075228_200x_flickan-i-cleves_pocket

Jag älskade ”Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst ”Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med ”Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.

Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs ”Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.

Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.

/Tekoppen

"Bluets" av Maggie Nelson

Jag har fortfarande inte läst ”The Argonauts”, men på Shakespeare & Company köpte jag både den och en annan av Nelsons essäistiska verk, ”Bluets”, som var så pass tunn att jag läste ut den under flygresan hem.

130. We cannot read the darkness. We cannot read it. It is a form of madness, albeit a common one, that we try.

”Bluets” utgår från färgen blå och består av 240 stycken numrerade fragment, skrivna under åren 2003-2006. Nelson beskriver hur hon under många år har varit helt besatt av färgen blå och även upplevt sig se den mycket starkare än andra färger, med en intensitet som nästan gör ont.

2. And so I fell in love with a color – in this case, the color blue – as if falling under a spell, a spell I fought to stay under and get out from under, in turns.

Självklart har färgen blå även kopplingar till sinnestillståndet blues, särskilt som författaren skriver i sorgen efter en havererad relation. Nelson använder gärna ordet ”fucking” och betonar sexualitetens råa kraft, men också bottnarna i att bli lämnad, att älska, att begära.

I slutet av boken citeras några rader ur Emily Lou Harris ”Red Dirt Girl” som jag alltid dröjt mig kvar vid när jag hört den låten:

One thing they don’t tell you ‘bout the blues, when you got em,
you keep on falling cause there ain’t no bottom, there ain’t no end

Men självklart har hon också en hel del eget att säga om nedstämdhet:

73. Mostly I have felt myself becoming a servant of sadness. I am still looking for the beauty in that.

Nelsons hennes speciella skrivsätt – att sömlöst glida mellan olika aspekter, att strunta i kronologin, att stundvis låta stilen vara det viktigaste – fungerar ovanligt väl. Jämfört med Rebecca Solnits bok om färgen blå, ”Gå vilse. En fälthandbok” så är det här något helt annat, över huvud taget inte jämförbart. Mer poetiskt, mer mediterande, mindre intellektuellt utforskande.

Jag vet inte om jag kommer att minnas särskilt mycket av ”Bluets” framöver, mer än kanske en stämning, ett sinnestillstånd. Vilket i och för sig är precis vad boken i sig beskriver – och består av.

Modernista ger ut ”Bluets” i oktober, översatt av Viola Bao och med titeln ”Blått”. Att översätts titeln ”Bluets” på något annat sätt vore svårt, eftersom den är en medveten felstavning av franskans ord för blåklint, ”bleuets”.

EPSON MFP imagenelson_blatt_omslag_inb_0

"Mödrarnas söndag" av Graham Swift

En elegant roman, kort och med fokus på en enda dag, fast som återblick. Jane Fairchild, nu nittio år och författare, minns en dag på 1920-talet som kom att förändra hennes liv. Det var mödrarnas söndag och som tjänsteflicka fick hon ledigt för att besöka sin mor, men hade ingen att besöka.

Istället träffade hon sin älskare, sonen i grannhuset, en sista gång innan hans överdådiga bröllop skulle gå av stapeln – och blev kvarlämnad ensam i hans hem. Nacken gick hon omkring och blev medveten om sig själv på ett sätt hon inte varit förut. Kanske var det just den dagen som gjorde henne till författare, men ändå kommer hon aldrig att skriva om den.

Kön och klass alltså, skrivet i en slags ”stream of conciousness”. Om jag inte hört så många hylla den här romanen hade jag nog älskat den. Nu hade jag snäppet för höga förväntningar. Men läsvärd – absolut. Och bättre än det mesta. Bara inte så bra som jag hade hoppats på…

Ljudboken i inläsning av Julia Dufvenius kan varmt rekommenderas.

graham-swift-modrarnas-sondag

Agneta Pleijel – "Doften av en man"

”Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.

När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.

Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.

Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.

Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.

Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.

Jag hade inte börjat i rätt ände, med ”Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.

doften-av-en-man.png