Kategori: Bokrapporter

Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med “Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.

Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom “Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: “Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”

Den språkliga nivån växlar: från inledande “Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel “Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar “Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: “Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”

Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att “Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.

Tack till Mirando för friex!