Tekoppen om normer

Inför att jag imorgon på Botkyrka Internationella Bokmässa ska prata om normkreativ litteraturförmedling (och kommer att dyka upp i ett hela 20 minuter långt seminarium om HBTQ-böcker på bokmässan i Göteborg i höst) är jag idag intervjuad på BTJ:s blogg.

Läs intervjun här om du vill veta mer hur jag tänker kring normer och bibliotek

Helt sjukt absurt

IMG_5323

Idag har alltså Socialstyrelsen meddelat mig att jag ”är”, får vara man. Som om jag inte redan var det. Som om det var deras grej. Nej, jag är inte mera nöjd med SYSTEMET nu än innan, jag hade fortfarande velat få bestämma själv och jag tycker att det är absurt, sjukt sorgligt att en myndighet kan låta en nämnd sitta och besluta vad jag ”är”, vad jag får vara.

Men faktum kvarstår. Hösten 2009 lyckades jag själv förstå att jag ÄR man. September 2011 började jag könsidentitetsutredning. April 2013 fick jag diagnosen transsexualism och kunde kort därefter påbörja hormonbehandling. I maj 2014 genomgick jag bröstborttagning. Och nu idag, i och med det här beskedet – som jag har väntat på ett bra tag – är jag så ”klar” med den här ”korrigeringen” (eller ännu sämre: det här ”bytet”) som jag kan bli. Från och med nu är jag färdigbehandlad. Jag kanske behöver en mindre operation för att snygga till ärr, jag kommer att behandlas med hormoner livet ut. Men utredningen är över och nu handlar det bara om att fortsätta med det som redan är och har blivit.

Samtidigt börjar något stort nu som jag inte har sett fram emot. Detta med att rodda i att personnummer verkligen byts överallt. Jag höll just på att ansöka om en examen. Det blir inte direkt lättare av att personnummer inte stämmer mellan nu och då jag gick kurserna.

Vi får se.

Ett efterlängtat sms

Fick just ett sms från sambon:

”Goda nyheter! Socialstyrelsen har fastställt att du är av manligt kön.”

Mina bästa vänner

De har följt mig en bit på vägen. De har givit mig intryck, perspektiv, oförglömliga upplevelser – tårar, skratt, ilska, engagemang. Jag har läst de flesta många gånger och även om de kanske inte skulle hålla för ytterligare en genomläsning så kommer jag alltid att minnas dem med glädje och sentimentalitet.

De har givit mig så mycket. Ibland har de till och med förändrat mitt liv. Skakat mig i grunden. Format den människa som jag är.

Valerié Valerè – Mig lurar ni inte!
Mark Haddon – Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Kate Atkinson – Mänsklig krocket
Michael Cunningham – Timmarna
Louis de Bernières – Kapten Corellis mandolin
Kiran Desai – Kalabalik bland guavaträden
Håkan Lindquist – Om att samla frimärken
Gunilla Linn Persson – Vännen
Marie Hermansson – Musselstranden
Tove Ditlevsen – Tidigt på våren + Gift
Johanna Nilsson – Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen
Ann Lagerhammar – Det ögat ser
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas + Den allvarsamma leken
Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig
Laurie Halse Anderson – Säg något
Inger Edelfeldt – Duktig pojke
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej!
Cynthia Voigt – Rör mig inte! + Solo för gitarr
Catherine Atkins – When Jeff Comes Home