"Aftonland" av Therese Bohman

Omslagsbild: Aftonland

Den första av Bohmans böcker som jag läste var ”Den andra kvinnan”, som jag kände mig måttligt förtjust i – de långa resonerande partierna drog ner intrycket av själva handlingen. Sedan läste jag ändå ”Den drunknade”, som var en total käftsmäll. Och nu kastade jag mig över ”Aftonland” när jag insåg att den fanns på Storytel.

Ett par dagar senare hade jag och Karolina genomlevt en spännande historia mitt i all vardaglighet – dessutom med en finurlig upplösning. Jag gillar Bohmans avslappnade sätt att skriva, det korta formatet, hur hon ser både ledan och magin i ett vanligt och bitvis lite tråkigt liv. Karolina är inte särskilt sympatisk som person, men inte heller så dramatiskt osympatisk. En bra balans.

Att konstvetenskapen så totalt får genomsyra – liksom i ”Den drunknade” – är riktigt lyckat. Jag har kul åt Bohmans beskrivningar av akademi och kulturvärld, även om jag inte känner igen mig helt.

Och med tanke på att Karolina fascineras av symbolismen så är det passande att boken om henne är så symbolmättad. För att inte tala om ap-experimenten hon läser om på kvällarna, som blir en egen bihistoria…

Väldigt läsvärt!

Besök på Magasin III

Idag var jag på Magasin III i Stockholms frihamn för första gången och vandrade genom tre utställningar:

Like A Prayer. Etrustiska votivgåvor, lerfigurer i form av olika kroppsdelar som offrades för att återfå hälsa, samsas med nutida skulpturer i metall, glas, lera och andra material. Konstnärerna är från olika håll i världen och har olika stil, men ett genomgående tema är dels kroppslighet, dels våldet i  världen. Medverkande konstnärer: Eitan Ben-Moshe, Louise Bourgeois, Jake & Dinos Chapman, Mona Hatoum, Emil Westman Hertz, Sigalit Landau, Matts Leiderstam, Sirous Namazi, Maria Nepomuceno, Lars Nilsson, Linus Nordensson Spångberg, Ulf Rollof, Peter Schuyff, Per B Sundberg.

The Nature of Particles. Goyas etsningar med krigstema möter bröderna Jake och Dinos Chapman. En stark utställning med å ena sidan massor av rå sexualitet, å andra sidan våld och obehagligheter. Mitt i rummet står statyer med Ku Klux Klan-kåpor och färggranna, virkade sockor. Värst och mest drabbande är ”The Sum of All Evil”, där massor av små figurer – Ronald McDonald, hakkorsprydda soldater, utmärglade, ihopvuxna, kentauriska – slaktar och korsfäster varandra. Allt annat än trevligt. Och i taket trängs citat där alla bokstäver är lika naket mörka som de ord de formar. Dessutom finns en biosalong där du tittar på våldsamma videoverk tillsammans med fler Ku Klux Klan-statyer.

Aether and Einstein av Christine Ödlund. Konst i form av tavlor och växter, där det genomgående temat är hur växter kan kommunicera kemiskt med varandra, särskilt om de utsätts för stress.

Häftiga lokaler, väl sammansatta utställningar och aktuell konst och ett riktigt bra café. Plus att en fick matiga broschyrer med information om konstnärerna och konstverken. Jag kommer att återvända till Magasin III och börjar kolla kurser i konstvetenskap på bussen därifrån…

Dokumentär rekommenderas!

svt

Nino Ramsby är en mångsidig musik-, ord- och bildkonstnär. I ett halvtimmeslångt program följer Kobra hans vardag, skapande och framföranden. Ett respektfullt porträtt av en person att inspireras av.

Se dokumentären här

 

Kolla in denna konstnär

När jag nyligen var i Malmö gick jag in på ett fotogalleri, utan att veta som visades där.

Jag blev helt golvad. Vägg efter vägg med svartvita portätt som sade oerhört mycket mer än vad jag trodde var möjligt.

Det var en utställning med Zanele Muholi, sydafrikansk fotograf och konstnär som fångar landets queer-community

Googla henne, eller kika in på t.ex. denna sida

Konstig konst

IMG_6190

Den här pälsramen var bara för bra för att inte inhandlas och användas!

Två utställningar på Fotografiska

Just nu har Fotografiska (förutom en utställning med de bilder som vunnit pressfototävlingen Årets bild) två utställningar: Martin Parr och Andres Serrano. Väldigt starka och bra, på varsitt sätt.

Martin Parr är en brittisk fotograf som fotar vardagliga bilder på människor, som ur ett fotoalbum, men med en blick för bilder och en rå blixt som naglar fast det äckliga och fula i oss alla och det liv vi lever. Färgerna är ofta enormt starka. Inte bilder som gör en lycklig och harmonisk, men ett häftigt uppvaknande och väldigt välgjort.

Andres Serrano är mest känd för ”Piss Christ” – en Kristus-staty sedd genom kiss. Han utforskar ofta just statyer och lika ofta kroppsvätskor. Blod, kiss, sperma… Religion, sexualitet och död syns i hans bilder. Han fotar explicita, normbrytande sexscener liksom döda kroppar och bajs. Dessutom porträtterar han både tiggare och Ku Klux Klan. Provocerande? Javisst. Och samtidigt nästan alltid vackert. Som vanligt har Fotografiska inget sätt att visa för besökaren att det kan vara explicita bilder. Barn springer omkring bland både lik och personer som kissar i varandras munnar.

Två olika fotografskap som båda är starkt tankeväckande och konstnärliga! Googling rekommenderas, det finns massor av bilder på nätet! /Tekoppen

Rörelse, stelhet och styrka – ett alltför påklätt urval

Utställning: Robert Mapplethorpe

Galleri: Christian Larsen, Stockholm

Den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpe föddes 1946 och dog redan 1989 i aidsrelaterade komplikationer. När galleri Christian Larsen ställer ut ett mindre urval av Mapplethorpes fotografier har de, till skillnad från Fotografiska Museets utställning 2011, valt bort alla kontroversiella, homoerotiska nakenbilder där lack och könsorgan står i centrum. Istället dominerar porträtt, flankerade av stilleben.

När Mapplethorpe avbildar blommor eller föremål finns alltid en rörelse i bilden. Komponenter strävar åt olika håll och ger upphov till dynamik. Det är alltid välkomponerat – men aldrig alltför stelt. Blommorna vänder sig åt helt olika håll. Skuggorna spelar och lever sitt eget liv. Vattnet i en vas reflekterar ljuset på egensinniga, skimrande sätt.

Bilden ”Flower arrangement” från 1984 liknar barockens blomstermålningar, men medan de skulle se livlösa ut om de återgavs i svartvit får Mapplethorpes bild en spänning genom sina olika nyanser, trots att samtliga tillhör gråskalan.

Här finns också representanter för Mapplethorpes experimentella stilleben, som snarare är djupt originella än lätt igenkännbara från konsthistorien. ”Watermelon and Knife” från 1985 är ett exempel på denna estetik. Ur en vattenmelon med dess melerade yta sticker en stor kniv upp. Tillsammans bildar frukten och kniven en slags triangel och runt frukten syns rökslingor som snarare slingrar sig än nöjer sig med att vara stillastående.

Ett annat, inte lika radikalt men ändå spännande exempel, är den betydligt tidigare ”Shell and Chrystal” från 1976. En stor snäcka tycks vända ryggen åt åskådaren och där en öppning antyds i skalet ligger ett kristallsmycke. Trots att titeln pekar på ett tomt skal framstår kristallen som levande – helt enkelt en annan sorts snigel.

Rent numeriskt är det porträtten som dominerar på utställningsväggarna. Mest berömd är ett av Mapplethorpes porträtt av sångerskan Patti Smith, som han stod mycket nära. Bilden är egentligen uselt komponerad och rörig, jämfört med Mapplethorpes övriga stilrenhet, men tillsammans med Smiths chockade uttryck blir det smutsiga och fula en annan form av komplexitet i bilden.

I tre bilder på Lisa Lyon, alla från 1982, syns hon först stående framför havet, klädd i klänning och med en amerikansk flagga hängande på sin utsträckta arm – en medvetet klichémässig bilden av den starka representanten för en nation. I en annan bild står hon naken med rumpan bakåtdragen, brösten framskjutna, armarna utsträckta och ögonen slutna. Här är hennes muskler i fokus och uttrycker en total kontroll över kroppen. Den tredje och sista bilden av Lyon är helt annorlunda: här står hon inne på en herrtoalett, hopsjunken och döljer ansiktet. All styrka är borta, nakenheten står för sorg istället för styrka.

De övriga porträttbilderna avbildar män. Andy Warhol, Robert Rauschenberg med flera står rakt upp och ner framför kameran. Bilderna är inte direkt mästerverk – snarare vardagliga porträtt. Av de avklädda männen märks bara två och då har skarpt beskurna bilder valts. Av Alistair Butler ser vi övre delen av hans bröstkorg och halsen, av Ken Moody ser vi inget mer än en pekande arm.

Här märks den stora bristen i en annars stark utställning, med en alltid lika sevärd fotograf. Att låta en så stor del av urvalet bestå av porträtt, som skulle ha kunnat finnas på vilket bokomslag som helst, ger inte rättvisa åt spännvidden och det explosiva i Mapplethorpes konstnärskap. Här finns starka bilder av nakna kvinnor, men de avklädda männen saknas nästan helt. Konstnären tycks ha tråkigt bland de korrekta herrporträtten och som åskådare är det svårt att uppbåda entusiasm.

Kanske vill galleriet ge fokus åt något annat än det redan sönderutforskade, kontroversiella och därmed tacksamma i Mapplethorpes konstnärliga gärning – men resultatet blir att blommorna och tingen bjuder på mer liv än människorna.

(Recension skriven för kritikkurs.)

Häftigaste konsten någonsin!

Var på Christian Larsen galleri idag, för att titta på en utställning med Robert Mapplethorpe. Och det var fina bilder, jag gillar honom – men jag blev ännu mer fängslad av några enstaka konstverk av Christian-Pontus Andersson. Extremt annorlunda, både läskigt och märkligt tilltalande. Här går det att titta på hans människoliknande dockor och uppstoppade djur i underliga samspel