Atwoods magi i novellform

I ”Moral disorder” (2006) skildras en kvinnas liv genom tolv noveller. Alla är egna, avslutade berättelser och kan läsas i sin egen rätt. De har dessutom ganska olika ton – en del är mer humoristiska, andra djupt sorgsna. Precis som livet går upp och ner. Samtidigt tecknar de ett livsöde, från barndom till medelålder. På så sätt kompletterar de varandra väl.

Och Atwoods språk är, som alltid, ren magi:

”At such times my mouth filled with words, too many of them, a glutinous pudding of syllables I would have to mould into speech […]”

”We can’t really travel to the past, no matter how we try. If we do, it’s as tourists.”

”another, more secret life spread out before me, unrolling like dark fabric”

Sällan är engelskan riktigt lika vacker. Texter flyter fram, oavsett mängden säregna ord som Atwood späckat dem med.

En sällsam debut

Jag har läst så många hyllningar av Stoors novellsamling ”Bli som folk”. När jag börjar läsa är jag först lite skeptisk, tycker att språkets alla dialektala återgivningar står i vägen. Känns konstlat. Men så dyker några oerhört poetiska passager upp. Och själva berättelserna – de tillåter inget annat än att läsa och uppleva annorlundaheten. Utanförskapets vackra sidor, men också dess fula vinklar. Tankesätt som bitvis befinner sig långtifrån de stockholmska som jag själv är van vid.

Jag gillar hur novellerna hänger ihop med varandra utan att det blir alltför uttalat. Jag gillar de öppna sluten. Jag gillar att något har hänt som jag aldrig riktigt får fatt i och därför föreställer mig allt starkare. Jag är kort sagt precis lika impad av Stoors debut som alla andra.

En av de bästa novellsamlingar jag läst

Jag hade skamligt nog inte alls läst Merethe Lindström, men nu har jag fallit pladask för novellsamlingen ”Arkitekt”. Det här är verkligen min kopp novellistik-te. Lagom långa så att historien verkligen utvecklas men aldrig stagnerar – och oerhört obehagliga, på ett sätt som kryper nära och tar sig in under skinnet. Svårt att glömma, lätt att drunkna i.

Nu tänker jag definitivt läsa ”Dagar i tystnadens historia”, ”Saknade” och nyss utkomna ”Ur vinterarkivet”.

Har du läst något av Merethe Lindström?

Läslycka

En otroligt fängslande vietnamesisk novellsamling!

Elva sorters ensamhet

Richard Yates noveller står verkligen starka var för sig och jag avnjuter dem en i taget. Hittills har alla varit mästerligt utsökta!

Kortrecensioner – Noveller

Mirja Unge – Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt – som måste vara allt annat än obearbetat – känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!

Nikolaj Gogol – Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse – jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.

Guy de Maupassant – Rosalie Prudent
En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn – men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.

Anton Tjechov – Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.

2 novellsamlingar

Kerstin Norborgs Missed abortion innehåller 14 noveller. De är alla väldigt stämningsfulla och poetiskt skrivna. På något sätt ”typiskt nordiskt”: luftigt, ljust, som björkträ och svensk juni. Döden och graviditet är vanliga teman. Det är oftast välskrivet, det är såpass fängslande att jag läst om boken tre gånger. Tre av novellerna är riktigt bra, men många har jag i efterhand inget minne av alls. Jag kan inte sluta tänka att det kanske är för fint och tillrättalagt. Att det råder brist på friktion, brist på det som inte passar in.

Någon liknande hade jag väntat mig av Cecilia Davidssons Utan pengar, utan bikini. Men dessa tolv noveller är alltid obehagliga och ologiska. Här gnager det och skaver och jag är alltifrån irriterad till skräckslagen. Även om helhetsintrycket inte alls är fulländat så känner jag mig fortfarande häpen, stum av beundran. Den inledande novellen heter passande nog Första snön och handlar om en förälder som inte orkar med sitt ansvar. Bättre kan det inte bli, inte ett onödigt ord, här har Davidsson full kontroll och håller mig i ett järngrepp. Även så i titelnovellen Utan pengar, utan bikini. Det påminner om fotografer som lyckas göra sina bilder smutsiga genom att använda en rå blixt och sträva bort från perfektionen.

Davidsson och Norborg är varandras raka motsatser. Om Norborg skrev en novellsamling till skulle jag absolut läsa den, men aldrig med samma känslor som när jag nu girigt längtar efter att låna Cecilia Davidssons Vänta på vind och En av dessa nätter.