Marie Norin – Kupa

Marie Norin är sedan två år tillbaka en av mina absoluta favoritpoeter, med sina egensinniga diktsamlingar Världsrekord utanför Madrid och – håll i er nu! – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Hon skriver lakoniskt, en underdrifternas poesi som egentligen bara borde angå henne själv men gör mig helt betagen. Här finns inga metaforer, inget effektsökeri. Författarinnan skriver sina iakttagelser, säger: ”Läs om du har lust”. Hon är så obekymrad om min uppmärksamhet att hon genast får den. Norin arbetar med ett grepp som inte är ett grepp, en stil som känns ärlig.

Norins första roman, Kupa, är en Kafkaliknande undergångssaga, mindre än 100 sidor lång. Det adjektiv som passar bäst är nog ”intressant”. Bokens berättarjag befinner sig i ingenstans för att skriva Madams memoarer. Dimman döljer allting utanför huset och betjänten Herr O går spökskrivaren på nerverna. Hans hälsa börjar vackla, temperaturen stiger, oavbrutet regnande skapar översvämning. Konturerna löses upp, galenskapen segrar, allting spårar ur med hjälp av språket som ibland blir riktigt komiskt: kroppen känns som mjukost, Herr O:s blick är slapp som hos en urmjölkad ko, bokstäver är små spindlar som springer över pappret. Det är hejdlöst synd om bokens hjälplösa berättarjag. Liksom Kafkas karaktärer behåller han en förnuftsstyrd inställning som är nödvändig för berättelsen.

Jag skulle vilja påstå att Kupa är okonventionell, modig och stor; oumbärlig läsning för alla som vill få sina cirklar rubbade.

Erik Sjöberg – Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod:
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn:
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
och då blev all världen mig trång.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag än åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himmelens borg,
och jag därför intet begär.

Av Erik Sjöberg, 1794-1829, tyvärr ganska bortglömd i dessa dagar. ”Stämningen i hans dikter är äkta; formen något kärf och stundom vanvårdad” (fnys!!) enligt Svensk litteraturhistoria i sammandrag från 1904. Samlade dikter från något antikvariat ligger högt upp på min måste-lista för tillfället.

Wilfred Owen – krigets ovän

Ibland är undervisningen i skolan ganska givande. Till exempel var det i min engelska skolantologi som jag för första gången stötte på Wilfred Owen: soldat under andra världskriget, tillika poet. Han dog bara en vecka innan krigsslutet, tjugofem år gammal, och det sägs att hans föräldrar nåddes av dödsbudet i samma stund som kyrkklockorna i hemstaden ringde för segern och freden.

För Owen var kriget liv som spills, inte ära som vinns. Realismen är stark, bomber och lera, misär och gevär. Samtidigt är språket fyrverkerier av liv. I Owens värld är vinden nonchalant, elden är mörkröda juveler, kullarna är vårtor, sängen en kista. Landskapet beskrivs som ”Gray, cratered like the moon with hollow woe”. (Hollow woe skulle jag närmast vilja översätta som dov sorg, men samtidigt kan hollow betyda grop, t.ex. en krater på månen. Jag hittar få översättningar och är inte förvånad. Det vore en mardröm att försöka göra dikterna rättvisa.)

Av nödvändighet är döden ett vanligt motiv och vissa ord återkommer ständigt, t.ex. shell som betyder granat eller patron. Visst finns likgiltiga dikter, men de starka är många nog. Versen är bunden men ledig, rimmen är intrikata och ibland originella, t.ex. när hereafter klingar ikapp med laughter. Owens specialitet är nästan likalydande rim, som silent – salient och amber – ember. Varje rad är fylld med assonanser och alliterationer. Över huvud taget verkar språkljuden ha varit viktiga för Owen och dikterna vinner på att läsas högt. “All air of early April.” “Unknown moan.” “Proud wound.” Vissa passager gör mig alldeles salig: “I heard the flush of footsteps through the loose leaves.”

httpss://www.bokfynd.nu/forfattare/%20Wilfred%20Owen.html (Om man gillar att bläddra i böcker.)

httpss://www.gutenberg.org/etext/1034 (Gratisläsning av Owens dikter – obs, vissa saknas.)

httpss://en.wikipedia.org/wiki/Wilfred_Owen (Slå upp Siegfried Sassoon också.)

httpss://harnostudier.com/diktanalys3.html (Owens mest kända dikt på svenska, en bit ner på sidan.)