Önskan

att alla valde
var sitt språk

så slapp vi
förstå varandra

kjkj-005

Varför jag inte skriver på Twitter

Jo, jag vet att det finns massa bra saker på Twitter och jag var aktiv där en gång i tiden. Men hela plattformen typs ha kidnappats av troll. Och även folk som borde kunna kommunicera – och dit räknar jag, naivt nog, partiledare – sparkar istället under bältet, helt utan proportioner. Sedan blandar sig 100 personer till i och efter 1 minut har det spårat ur helt.

Alla former av samtalston tycks helt bortglömda. Liksom i detta fall den gyllene regeln att du inte måste, eller ens bör, bemöta alla som nämner dig om du är en offentlig person. Författare bör inte skriva argt till recensenter. Och partiledare bör inte anklaga författare som uttrycker en berättigad åsikt (som dessutom delas av massor av andra människor) för att göda hat.

gardell

Om världen

Vi är ett stort land. Vi har plats för massor av människor här.

Människor som har massor att bidra med.

Rädsla är rädsla. Inte fakta.

Hat är hat. Inte sanning.

Jag hoppas att vi kan komma en bit med att skapa mindre rädsla och hat.

Och välkomna fler, på ett mera mänskligt sätt.

Ps. Inga kommentarer

Under de åtta år då jag har haft den här bloggen har jag för länge sedan gett upp på att kommentera världens hemskheter och katastrofen. Visst läcker dylikt in ibland, men kanske inte just när något just har hänt. Då har jag som allra minst att säga i frågan, ojournalistiskt nog. Så om jag bloggar nonsens när allt är svart så är det här helt enkelt en blogg om nonsens – som litteratur, musik och att försöka ett liv i en alltför ofta alltför hemsk värld.

Rasism 1928 – och idag

Biblioteksbladet 1928, lektörsomdöme av Carl van Vechtens ”Negrernas himmelrike”:

Denna roman från den stora negerstaden Harlem i U. S. A. gör anspråk på att vara autentisk, en sak, varom det för anmälaren är omöjligt att yttra sig. Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.

Så mycket som hänt sedan dess. Och så lite.

Sättet att dela upp människor i olika grupper, baserad på etnicitet och hudfärg, är tyvärr precis densamma.

Vi är mer medvetna idag om rasism, men också väldigt blinda om den dyker upp på lite för nära håll.

Vi ser att det här citatet är förkastligt. Men ser vi alla gånger då vi själva på samma sätt inte ser alla människor som lika mycket värda? Alla gånger då vi tänker att det finns bättre och sämre människor?

Det här är 88 år sedan. Jag hoppas att vi inte behöver vänta i 88 år innan alla uttryck för rasism som möter oss dagligen framstår som lika absurda som det här citatet.

När moskéer brinner

När individer utan empati, eggade av empatilös politik i en empatilös tid, riskerar andras liv genom att kasta brandbomber mot lokaler där människor vistas, lokaler som råkar vara religiösa – då är det dags att påminna sig själv och alla andra om vissa grundläggande värderingar som vi inte får tappa bort.

Allas rätt till sin egen tro och att få utöva den.

Allas rätt till att tala vilka språk som helst och alla andras medvetenhet om att språk alltid är rikedom, alltid är tillgång och resurs.

Allas rätt till trygghet, rätt att rota sig, rätt att slippa rädsla för rasism.

Vi är tyvärr långtifrån att dessa rättigheter är en självklarhet och om vi någonsin ska nå dit så behöver vi kämpa!