Senaste numret av Bazar Masarin, en dyi-nättidskrift om barn- och ungdomslitteratur, innehåller en mängd läsvärda texter på temat representation. Jag bidrar med en artikel om kvalitet och representation, med utgångspunkt i ett avsnitt av podden Bladen brinner.
Läs numret här: Bazar Masarin – Representation
De senaste två åren har varit en riktig boom för transböcker – och den här hösten är inget undantag. Dels har det kommit hela fyra titlar där någon karaktär är icke-binär, nämligen…
Dessutom har det kommit tre romaner för vuxna med uttalat transtema:
Dessutom har Tom och Edward Summanen släppt “Trans, kön och identitet. Att arbeta inkluderande i Fk-6”, om hur skolan kan inkludera alla kön och icke-kön. I vår kommer dessutom Moa-Lina Olbers Croalls “I mitt namn. En bok om att vara trans” som pocket.
Och så vill jag tipsa om två fantasyromaner med transtema som kom redan förra året, men som jag fick kännedom om först nyligen:
Seanan McGuires “Every Heart a Doorway” och Anna-Marie McLemores “When the Moon Was Ours”.
Sedan slutet av förra året sitter jag med i en jury som ska utse vinnaren av Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Litteraturpris, ett nytt pris som bara har delats ut en gång tidigare. Det finns många litteraturpriser där ute, men det unika med just detta pris är att det går till en översatt roman och inte bara författaren, utan även översättaren prisas.
Förra året gick priset till Olga Tokarczuk och hennes översättare Jan Henrik Swahn, för tegelstensromanen Jakobsböckerna. I år finns det fem titlar på kortlistan – och alla är stora romaner som jag inte hade velat missa:
Calles farmor hamnar på sjukhus och visar sig ha lungcancer. Det påverkar hela hans liv, särskilt eftersom sorgen över pappans plötsliga död kommer upp till ytan igen. Samtidigt pågår livet som vanligt – gymnasiet, fotandet, det nyväckta intresset för en granne, lillebrorsans besatthet av att kunna allt, verkligen allt om marsvin.
“Ett litet hål i mörkret” är skriven i korta stycken, med poetisk täthet och inte ett enda onödigt ord. En bok som fick mig att läsa långsamt, att uppskatta språket och att gå genom de svåra händelserna tillsammans med Calle, att gråta när det var som värst.
En oerhört väl utförd ungdomsroman. Ett konstverk och en angelägen berättelse.
I korthet: en av mina häftigaste läsupplevelser på väldigt länge! Sådär att jag inte kan sluta tänka på den, mentalt vistas i den. En stor, rik och hemsk roman som gör sig väldigt bra i Lo Kauppis ljudboksinläsning.
Vad jag gillar med “Gruppen”:
Att berättarperspektivet är så splittrat, att det samtidigt beskriver de åtta karaktärerna (Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Priss, Noreen, Helena) inifrån och utifrån. Hur de själva ser sig och hur andra ser dem – dömande, alltid dömande. Och därmed: att ingen framställs som helt igenom sympatisk. Att alla blottas med sina svagheter.
Att den är så välskriven och väl komponerad. Från den övergripande strukturen, med alla olika personer och så lång tidsperiod, ner på meningarnas och detaljernas nivå. Jag är förvånad över att det går så smidigt att läsa, trots storleken på persongalleriet.
Aspekterna av kön och klass. Privilegierade unga kvinnor på 1930-talet som tar examen från Vassar, en privatskola med hög status. På grund av depressionen behöver vissa av dem jobba – och ser det som en frihet. Men yrkeslivet är inte gjort för dem och välkomnar dem inte så som de har trott. De flesta fastnar i samma mönster som sina mammor, tänker kanske inte likadant, men lever i stort sett samma liv.
Scenen när Dottie bestämmer sig för att bli av med oskulden, som åtminstone delvis ska ha förklarat bokens försäljningssiffror – det var en explicit scen för sin tid. Och fortfarande en ovanligt rak, detaljerad sexscen.
Tiden – alla detaljer. Allt om barnuppfostran, design, preventivmedel… allt som då var nytt och fräscht och banbrytande, men som när boken kom ut 1963 redan var skåpmat, eller föråldrat.
Mentalsjukhusskildringen!
Den lesbiska twisten i slutet…
Jag älskade “Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst “Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med “Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.
Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs “Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.
Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.
/Tekoppen
Jag har stött på “I arbetets utkanter”, av och med Tomas i Tranströmer, många gånger. I nätbokhandeln har jag hoppat över den under bokrean, men när jag stod i en fysisk bokhandel och hade den framför mig kunde jag inte gå hem utan den. Andra bokreaböcker från i år samlar damm ännu. Den här, däremot, blev snabbt genomslukad – och uppskattad.
För det är en rik och diger bok som Magnus Halldin har satt ihop tillsammans med Tranströmer, utifrån material från hans skafferi och andra källor, innan han gick bort. Volymen är fylld med vackra bilder, och så förstås texter om och av Tranströmer. Opublicerade dikter – och utkast till sedan publicerade dikter, så att det går att följa diktens tillkomst.
Ett poetporträtt med flera bottnar, som ger en verkligt fördjupad bild av människan och diktaren Tranströmer.
I “Moral disorder” (2006) skildras en kvinnas liv genom tolv noveller. Alla är egna, avslutade berättelser och kan läsas i sin egen rätt. De har dessutom ganska olika ton – en del är mer humoristiska, andra djupt sorgsna. Precis som livet går upp och ner. Samtidigt tecknar de ett livsöde, från barndom till medelålder. På så sätt kompletterar de varandra väl.
Och Atwoods språk är, som alltid, ren magi:
“At such times my mouth filled with words, too many of them, a glutinous pudding of syllables I would have to mould into speech […]”
“We can’t really travel to the past, no matter how we try. If we do, it’s as tourists.”
“another, more secret life spread out before me, unrolling like dark fabric”
Sällan är engelskan riktigt lika vacker. Texter flyter fram, oavsett mängden säregna ord som Atwood späckat dem med.
Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen “Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, “blue”, känslostämning. Men också om vilse, “lost”, både i betydelsen “förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.
Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:
“Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”
“I min familj har saker en förmåga att försvinna.”
“Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”
“En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”
“Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”
Och en avslutande mening:
“Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”
“Gå vilse. En fälthandbok” heter i original “A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.
På svenska finns även “Det avlägset nära” och “Män förklarar saker för mig”.
