"Ett litet hål i mörkret" av Ingrid Olsson

Calles farmor hamnar på sjukhus och visar sig ha lungcancer. Det påverkar hela hans liv, särskilt eftersom sorgen över pappans plötsliga död kommer upp till ytan igen. Samtidigt pågår livet som vanligt – gymnasiet, fotandet, det nyväckta intresset för en granne, lillebrorsans besatthet av att kunna allt, verkligen allt om marsvin.

“Ett litet hål i mörkret” är skriven i korta stycken, med poetisk täthet och inte ett enda onödigt ord. En bok som fick mig att läsa långsamt, att uppskatta språket och att gå genom de svåra händelserna tillsammans med Calle, att gråta när det var som värst.

En oerhört väl utförd ungdomsroman. Ett konstverk och en angelägen berättelse.

Bildresultat för ingrid olsson hål i mörkret

Agnes Lidbeck – "Finna sig"

154545_13075327_o_1

Jag blev nyfiken på den här boken när jag läste och hörde intervjuer med författaren, så jag läste den ganska omgående som e-bok. I centrum står Anna, en kvinna med odefinierat yrke. Boken börjar med att hon får barn och skildrar hennes känslor för barnen, som inte är i enlighet med vad som förväntas av henne. Pappan, Jens, är helt perfekt – men Anna vill bara att han ska slå henne, så att hon får en ursäkt att lämna honom.

Efter en första del som skildrar barnens uppväxt och relationens knakande i fogarna, kommer en andra del där Anna blir älskarinna åt en författare, och en tredje där hon vårdar denne författare som fått obotlig cancer. Det genomgående temat är kvinnlig passivitet och i stycken med kursiv stil kommenteras Anna på ett nästan akademiskt sätt. Berättaren har ett tydligt utifrånperspektiv och tematiken är lite väl tydlig, men språket är oftast på topp med fina formuleringar och jag slukar berättelsen i ett nafs. Så jag tror definitivt att Agnes Lidbeck är en lovande framtida författare som kan uträtta storverk – och “Finna sig” är helt klart läsvärd!

Lite skärmdumpscitat:

agnes_lidbeck-finna_sig1

 

agnes_lidbeck-finna_sig2

 

agnes_lidbeck-finna_sig3

 

agnes_lidbeck-finna_sig4

 

Atwoods magi i novellform

I “Moral disorder” (2006) skildras en kvinnas liv genom tolv noveller. Alla är egna, avslutade berättelser och kan läsas i sin egen rätt. De har dessutom ganska olika ton – en del är mer humoristiska, andra djupt sorgsna. Precis som livet går upp och ner. Samtidigt tecknar de ett livsöde, från barndom till medelålder. På så sätt kompletterar de varandra väl.

Och Atwoods språk är, som alltid, ren magi:

“At such times my mouth filled with words, too many of them, a glutinous pudding of syllables I would have to mould into speech […]”

“We can’t really travel to the past, no matter how we try. If we do, it’s as tourists.”

“another, more secret life spread out before me, unrolling like dark fabric”

Sällan är engelskan riktigt lika vacker. Texter flyter fram, oavsett mängden säregna ord som Atwood späckat dem med.