Ett drömspel på Dramaten var ganska bra, delvis lysande. De kunde ha varit varsammare med moderniseringen. Plus i kanten för alla inslag i form av dans och t.o.m. en gnutta opera. Spädbarnet som gestaltades av en vuxen skådespelare klädd i kroppsstrumpa är oförglömligt!
Pjäsen var givande att läsa, kanske ännu mer för att jag just sett den dramatiseras. Strindberg är så mycket mer än det jag trott. Allt är skrivet med stor ömhet och känslighet, en vacker pessimism precis som hos Hjalmar Söderberg. Dessutom känns bristen på logik befriande. Allt kan hända, fantasins hästar släpps lösa. Trots att varje rad andas ett djupt allvar, trots att det är synd om människorna så njuter jag. Skildringen av ett olyckligt äktenskap sitter på pricken. Självklart skiner Strindbergs åsikter och erfarenheter igenom – men annars skulle det ju inte vara intressant. Även språkanvändningen är egensinnig och därmed intresseväckande.
Jag var mycket nyfiken på julhelgens Strindberg-satsning. Jag sökte en underhållande upplevelse men fann ett pekoral. Jag är besviken. August var så överspelad att jag skämdes. Teatraliskt istället för levande. Redan Jonas Karlssons försök till deprimerat minspel fick mig att undra om jag skulle skratta eller gråta. Ett djefla lif gick bort sig i psykoanalysens irrgångar. Oidipuskomplex är intressant i teorin men som metod för att förstå Strindbergs kärlek till Siri von Essen kändes det bara… dödfött. När jag visste att barnen i Jordbro berättade om sina liv samtidigt var valet enkelt. Det kanalbytet kommer jag aldrig att ångra.
Efter att ha läst dina intryck av föreställningen Ett drömspel, är det inte utan att jag blir sugen att se den!
Det är en högst berättigad känsla, för uppsättningen var klart sevärd! 🙂