Wilfred Owen – krigets ovän

Ibland är undervisningen i skolan ganska givande. Till exempel var det i min engelska skolantologi som jag för första gången stötte på Wilfred Owen: soldat under andra världskriget, tillika poet. Han dog bara en vecka innan krigsslutet, tjugofem år gammal, och det sägs att hans föräldrar nåddes av dödsbudet i samma stund som kyrkklockorna i hemstaden ringde för segern och freden.

För Owen var kriget liv som spills, inte ära som vinns. Realismen är stark, bomber och lera, misär och gevär. Samtidigt är språket fyrverkerier av liv. I Owens värld är vinden nonchalant, elden är mörkröda juveler, kullarna är vårtor, sängen en kista. Landskapet beskrivs som “Gray, cratered like the moon with hollow woe”. (Hollow woe skulle jag närmast vilja översätta som dov sorg, men samtidigt kan hollow betyda grop, t.ex. en krater på månen. Jag hittar få översättningar och är inte förvånad. Det vore en mardröm att försöka göra dikterna rättvisa.)

Av nödvändighet är döden ett vanligt motiv och vissa ord återkommer ständigt, t.ex. shell som betyder granat eller patron. Visst finns likgiltiga dikter, men de starka är många nog. Versen är bunden men ledig, rimmen är intrikata och ibland originella, t.ex. när hereafter klingar ikapp med laughter. Owens specialitet är nästan likalydande rim, som silent – salient och amber – ember. Varje rad är fylld med assonanser och alliterationer. Över huvud taget verkar språkljuden ha varit viktiga för Owen och dikterna vinner på att läsas högt. “All air of early April.” “Unknown moan.” “Proud wound.” Vissa passager gör mig alldeles salig: “I heard the flush of footsteps through the loose leaves.”

https://www.bokfynd.nu/forfattare/%20Wilfred%20Owen.html (Om man gillar att bläddra i böcker.)

https://www.gutenberg.org/etext/1034 (Gratisläsning av Owens dikter – obs, vissa saknas.)

https://en.wikipedia.org/wiki/Wilfred_Owen (Slå upp Siegfried Sassoon också.)

https://harnostudier.com/diktanalys3.html (Owens mest kända dikt på svenska, en bit ner på sidan.)

Hjalmar Söderberg

Den allvarsamma leken

9/10

Sorglig, är min första tanke. Den andra: Vilket underbart språk, förutom några få gånger då det överträder banalitetens och överordens gränser. Annars: precist. Fint utmejslat. Detta är verkligen en allvarsam lek och jag vinner mycket på att i andra sammanhang studera Hjalmars Söderbergs syn på religion och äktenskap, som är så närvarande här. Väcker mersmak, främst på Gertrud som ju är hans andra äktenskapsdrama.

En bok jag inte hade velat vara utan.

Doktor Glas

10/10

Än en gång: språket, språket! Söderberg var verkligen en stilist. Innehållet är inte vackert, men det blir ändå en berättelse full av skönhet. Början, slutet – allting passar sig, allting är så bra som det kan bli. Jag kan inte låta bli att älska den här boken.