Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.
Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.
Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!
Moa-Lina Olbers Croalls ”I mitt namn – En bok om att vara trans” är obligatorisk i varje bibliotek, skola och lärarrastrum – samt på varje ungdomsmottagning och överallt annars där den kan nå unga eller vuxna. Helst borde Teskedsorden dela ut den.Boken baseras på många intervjuer med transpersoner i olika åldrar och situationer. Dessutom finns ordlista, flera faktaavsnitt ur olika vinklar, boktips, filmtips och snygga illustrationer av Hanna Gustavsson.Väldigt härligt skriven – helt korrekt utan att det verkar en gnutta ansträngt. Bara självklart. Många korta texter genomsyrade av en enkel, klar stil utan något krångel i sikte.Trodde typ aldrig att den här dagen skulle komma, alltså en matig transfaktabok som jag av hela mitt hjärta kan rekommendera till alla och envar 🙂
Jag blir bara mer och mer förtjust i essägenren ju fler essäer jag läser. Jhumpa Lahiri skriver i ”Med andra ord” kort, klart och kraftfullt om språk, exil och identitet, utifrån att hon som etablerad amerikansk författare blir besatt av italienskan – och börjar om med sitt skrivande på ett språk hon nyss lärt sig.
