Den allvarsamma leken – Stadsteatern

Den allvarsamma leken är en välskriven roman som jag slukat med både sorg och vällust. Jag var rädd att bli besviken när den nu gjort om till teater. De första minutrarna satt jag som på spikar och tänkte: “Det här går inte, det blir tre timmars plåga”. Sedan tog det fart – ordentligt. Även om jag såg svagheter så kan jag nu, dagen efter, knappt minnas dem. Det intryck som dröjer kvar är en förundran och känslan av Den allvarsamma leken inte kunde ha omvandlats till teater på något bättre sätt än detta. Daniel Lind Lagerlöf (manus och regi) har struntat i realismen, gått in för experimentalitet och öververklighet.

Scenografin gjorde mig häpen: Två speglar som hämtade ut ett lustigt hus förvränger allt de ska återge. Ett avkapat skeppsskrov står med nosen mot taket. Två kistor. I övrigt: Skrivmaskin, stol, madrass, lakan. Inget mer. Påkläderskor, som skådespelarna inte låtsas om, rusar in och hjälper till med utstyrslar som ska bytas. Mellan det att någon går från ena änden av scenen till den andra kan flera år passera.

Pjäsen låter de älskande stå långt ifrån varandra på scenen, även då de ska sitta vid samma bord, och gestaltar det avstånd som inte kan överbyggas eftersom vi aldrig blir varandra. Skådespelare som inte är med i en scen står kvar och iakttar vad som pågår. Det får mig att tänka på hur många människor som spökar i varje situation genom att finnas i de närvarandes tankar, till exempel den bedragna i detta otrohetsdrama. Det skriks stundom så att spottdroppar stänker – agerandet är fysiskt och kraftfullt, utan att bli ansträngt. Mycken möda har lagts på birollerna. Särskilt intryck gör Markel (Mats Qviström) och Baron Freutiger (Peder Falk).

I Ett dockhem var jag ledsen över att man gjort en fars för att slippa tala allvar. Här skrattar jag ofta, utan att det förtar allvaret. Jag bryr mig och irriteras över att det är så många personer i salongen: Jag skulle vilja vifta bort dem som flugor för att göra upplevelsen helt till min egen. Det handlar visserligen om oss alla men ändå så mycket om mig själv.

Gustaf Skarsgård spelar Arvid så att det gör ont – osympatisk, mänsklig och ångestriden. Lydia (Livia Millhagen) är ett undanglidande skogsrå som jag aldrig blir klok på, Dagmar (Liv Mjönes) är flickaktigt kokett. Älskarinnan och hustrun är varandras motsatser. Kombinationen säger mycket om Arvids – och Söderbergs? – kvinnosyn. Arvid och Lydia skadar varandra ömsesidigt, men Arvid har berättarens övertag. Jag blir djupt nyfiken på För Lydia och beundrar Den allvarsamma leken mer än någonsin förut.

Allen Ginsberg – Skrik och sorg

I antologin BEAT! introducerades the beatniks och jag smakade hungrigt på Ferlinghetti, Ginsberg, Kerouac och alla andra. Det inspirerade mig till att köpa Howl and other poems och Kaddish and other poems i en liten rörig bokhandel i Bloomsbury för snart två år sedan. Nu bestämde jag mig för att till slut ta itu med dem.

Jag började med Howl, debuten – och blev inte imponerad. Visst finns här halsbrytande vändningar (yacketayakking screaming vomiting whispering facts and memories and anecdotes and eyeballs kicks and shocks of hospitals and jails and wars), men jag blir trött av allt prat om knark och sex. ”Titta vad cool jag är, jag har testat alla droger i hela världen och säger kuk i varannan mening!” Visst, jag är pryd men främst stör jag mig på att helheten helt enkelt inte är övertygande.

Några dagar senare läste jag Kaddish. Och WOW. Vilken skillnad! Här är allting smärtsamt skrivet, här griper dikterna tag om mina inälvor och kramar väldigt hårt. Det dräller av droger men främst blir jag hög på språket. Sidorna är fulla av spyor och könsorgan men Allen, jag förlåter dig vad som helst! Titeldikten är allra bäst – jag blir omskakad och andlös bara av att läsa de inledande verserna:

Strange now to think of you, gone without corsets & eyes, while I walk on the sunny pavement of Greenwich Village

downtown Manhattan, clear winter noon, and I’ve been up all night, talking, talking, reading the Kaddish aloud, listening to Ray Charles blues shout blind on the phonograph


the rhythm the rhythm – and your memory in my head three years after

Denna trettio sidor långa sorgesång påminner om Mig äger ingen – men är ännu bättre.