Levande skildring av kvinnoliv

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.

Vildanden på vinden

Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.
Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer – bara 22 kvar nu!

Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.

Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.

Marie Norin – Kupa

Marie Norin är sedan två år tillbaka en av mina absoluta favoritpoeter, med sina egensinniga diktsamlingar Världsrekord utanför Madrid och – håll i er nu! – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Hon skriver lakoniskt, en underdrifternas poesi som egentligen bara borde angå henne själv men gör mig helt betagen. Här finns inga metaforer, inget effektsökeri. Författarinnan skriver sina iakttagelser, säger: ”Läs om du har lust”. Hon är så obekymrad om min uppmärksamhet att hon genast får den. Norin arbetar med ett grepp som inte är ett grepp, en stil som känns ärlig.

Norins första roman, Kupa, är en Kafkaliknande undergångssaga, mindre än 100 sidor lång. Det adjektiv som passar bäst är nog ”intressant”. Bokens berättarjag befinner sig i ingenstans för att skriva Madams memoarer. Dimman döljer allting utanför huset och betjänten Herr O går spökskrivaren på nerverna. Hans hälsa börjar vackla, temperaturen stiger, oavbrutet regnande skapar översvämning. Konturerna löses upp, galenskapen segrar, allting spårar ur med hjälp av språket som ibland blir riktigt komiskt: kroppen känns som mjukost, Herr O:s blick är slapp som hos en urmjölkad ko, bokstäver är små spindlar som springer över pappret. Det är hejdlöst synd om bokens hjälplösa berättarjag. Liksom Kafkas karaktärer behåller han en förnuftsstyrd inställning som är nödvändig för berättelsen.

Jag skulle vilja påstå att Kupa är okonventionell, modig och stor; oumbärlig läsning för alla som vill få sina cirklar rubbade.

Margaret Atwood – Rövarbruden

Rövarbruden handlar om fyra kanadensiska kvinnor: Tony, Charis, Roz och Zenia. De tre första står för berättandet, men Zenia är ständigt i centrum och skakar om människor genom att stjäla allt som de värdesätter. Zenia är på samma gång mångfasetterad och schablon: hon går inte att förstå. Stundvis sympatiserar jag med henne, men i slutänden står hon för den obegripliga ondskan. Ingenting som handlar om Zenia är säkert, allt kan vara lögner. När berättelsen börjar har hon varit begraven i fem år.

De andra tre kvinnorna är mer verklighetstrogna men har samtidigt starka kännetecken som gör dem överdrivna. Bokens första del ägnas åt att ”sätta karaktärerna”, stämningen är mysig och rolig trots upprepade ledtrådar om katastrof. Sedan kommer partier där först Tony, sedan Charis och slutligen Roz beskriver sina liv, från barndom till medelålder. Tidvis är det stora förluster och övergrepp som beskrivs, starkt skrivet så att läsningen gör ont.

Jag gillar hur Rövarbruden, trots längden på femhundra sidor, är full av detaljer som får mig att le. Plus för att intrigen tar diverse vändningar på slutet – inte alls realistiska men åtminstone oförutsägbara. Som underhållning är Rövarbruden väl godkänd.

6/10

Middagsinspiration

Strimla 1 litet rödkålshuvud. Halvera och skiva 1 rödlök. Fräs i olja i en wokpanna på hög värme. Tillsätt 2½ dl vatten. Låt koka in och tillsätt mer vid behov. När kålen är mjuk men inte sladdrig smakar du av med 2 msk sötsur sås, 1 pressad vitlöksklyfta, 1 tsk kanel, salt och peppar.

Skala 2 stora morötter. Grovhacka dem och 1 knippe broccoli. Fräs i olja i en wokpanna. Tillsätt vatten så att grönsakerna nästan är täckta och låt koka tills broccolin är mjuk och morötterna är al dente. Häll bort det mesta av vattnet men låt lite vatten vara kvar. Smaka av med 2 tsk sambal oelek, 3 tsk farinsocker, 1 tsk riven ingefära och 1 pressad vitlöksklyfta.

Koka quinoa enligt anvisningarna på paketet. (Obs! Skölj grynen först!) Blanda i lite vegangrädde och finhackad rödlök. Tillsätt salt och mycket svartpeppar.

Servera. Som dryck rekommenderas genmaicha – grönt te smaksatt med puffade riskorn.

Mina bästa vänner

De har följt mig en bit på vägen. De har givit mig intryck, perspektiv, oförglömliga upplevelser – tårar, skratt, ilska, engagemang. Jag har läst de flesta många gånger och även om de kanske inte skulle hålla för ytterligare en genomläsning så kommer jag alltid att minnas dem med glädje och sentimentalitet.

De har givit mig så mycket. Ibland har de till och med förändrat mitt liv. Skakat mig i grunden. Format den människa som jag är.

Valerié Valerè – Mig lurar ni inte!
Mark Haddon – Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Kate Atkinson – Mänsklig krocket
Michael Cunningham – Timmarna
Louis de Bernières – Kapten Corellis mandolin
Kiran Desai – Kalabalik bland guavaträden
Håkan Lindquist – Om att samla frimärken
Gunilla Linn Persson – Vännen
Marie Hermansson – Musselstranden
Tove Ditlevsen – Tidigt på våren + Gift
Johanna Nilsson – Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen
Ann Lagerhammar – Det ögat ser
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas + Den allvarsamma leken
Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig
Laurie Halse Anderson – Säg något
Inger Edelfeldt – Duktig pojke
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej!
Cynthia Voigt – Rör mig inte! + Solo för gitarr
Catherine Atkins – When Jeff Comes Home

Bok om Brontë

Juliet Barkers brevbiografi Familjen Brontë är ingen bok som jag längtat efter att läsa, men när priset var tjugofem kronor blev den oemotståndlig. Omslaget lockade med guldbokstäver och ett vackert porträtt, dessutom är jag sedan länge förtjust i Jane Eyre och ville gärna ”komma nära” Charlotte Brontë.

Familjen Brontë innehåller snudd på ingen redaktionell text alls, utan består till nittio procent av brev. Främst är det Charlottes korrespondens med sina vänner och förläggare som finns bevarad och under de fyrahundra sidorna lär jag verkligen känna hennes sorger och glädjeämnen. Boken blir berörande och känns mer som roman än biografi. Breven är levande och personliga, men samtidigt ytterst välskrivna. De fördjupar min syn på artonhundratalet och får mig att inse hur mycket som är gemensamt. Jag hade inte väntat mig att tjänstefolket och husdjuren skulle vara så älskade.

Trivialt men samtidigt roande är det att läsa Charlottes sågningar av Jane Austen eller att få veta hur många exemplar Brontësystrarnas debutdiktsamling sålde i (två!). Många stycken stryker jag under, till exempel det Charlotte skriver när hon återvänt till barndomshemmet efter förlusten av sina tre syskon: ”Jag kallar det alltjämt hemma – liksom London skulle heta London även om en jordbävning hade förvandlat dess gator till ruiner.”

Jag gör en mental anteckning om att så snart som möjligt läsa Svindlande höjer och Daphe du Mauriers The Infernal World of Branwell Brontë.

Strindberg, Strindberg, Strindberg

Ett drömspel på Dramaten var ganska bra, delvis lysande. De kunde ha varit varsammare med moderniseringen. Plus i kanten för alla inslag i form av dans och t.o.m. en gnutta opera. Spädbarnet som gestaltades av en vuxen skådespelare klädd i kroppsstrumpa är oförglömligt!

Pjäsen var givande att läsa, kanske ännu mer för att jag just sett den dramatiseras. Strindberg är så mycket mer än det jag trott. Allt är skrivet med stor ömhet och känslighet, en vacker pessimism precis som hos Hjalmar Söderberg. Dessutom känns bristen på logik befriande. Allt kan hända, fantasins hästar släpps lösa. Trots att varje rad andas ett djupt allvar, trots att det är synd om människorna så njuter jag. Skildringen av ett olyckligt äktenskap sitter på pricken. Självklart skiner Strindbergs åsikter och erfarenheter igenom – men annars skulle det ju inte vara intressant. Även språkanvändningen är egensinnig och därmed intresseväckande.

Jag var mycket nyfiken på julhelgens Strindberg-satsning. Jag sökte en underhållande upplevelse men fann ett pekoral. Jag är besviken. August var så överspelad att jag skämdes. Teatraliskt istället för levande. Redan Jonas Karlssons försök till deprimerat minspel fick mig att undra om jag skulle skratta eller gråta. Ett djefla lif gick bort sig i psykoanalysens irrgångar. Oidipuskomplex är intressant i teorin men som metod för att förstå Strindbergs kärlek till Siri von Essen kändes det bara… dödfött. När jag visste att barnen i Jordbro berättade om sina liv samtidigt var valet enkelt. Det kanalbytet kommer jag aldrig att ångra.