Vi har en vinnare!

Juryn för Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Litteraturpris, som jag sitter med i, har utsett 2017 års vinnare: romanen “Jag bekänner” av den katalanske författaren Jaume Cabré, utgiven på Nilsson förlag i översättning av Jens Nordenhök. Både översättaren och författaren vinner priset och delar lika på prissumman.

Motiveringen lyder:

En antik violin är den orgelpunkt kring vilken en familj och Europas historia rör sig över sekler. Skuld, ondska och försoning tvinnas, bryts och förs samman, allt i en rytmisk och musikalisk översättning av Jens Nordenhök, där solostycken i dur och disharmonier i moll, samlas ihop till inget mindre än en stor europeisk roman.

Läs mer här

Bildresultat för jag bekänner

Juryarbete

Sedan slutet av förra året sitter jag med i en jury som ska utse vinnaren av Kulturhuset Stadsteaterns Internationella Litteraturpris, ett nytt pris som bara har delats ut en gång tidigare. Det finns många litteraturpriser där ute, men det unika med just detta pris är att det går till en översatt roman och inte bara författaren, utan även översättaren prisas.

Förra året gick priset till Olga Tokarczuk och hennes översättare Jan Henrik Swahn, för tegelstensromanen Jakobsböckerna. I år finns det fem titlar på kortlistan – och alla är stora romaner som jag inte hade velat missa:

  • De oroliga av Linn Ullmann, i översättning av Urban Andersson.
  • Jag bekänner av Jaume Cabré i översättning av Jens Nordenhök.
  • Mödrarnas söndag av Graham Swift, i översättning av Hans-Jacob Nilsson.
  • Pengar från Hitler av Radka Denemarková, i översättning av Karin Eriksson.
  • Våldets historia av Édouard Louis, i översättning av Marianne Tufvesson.

Läs mer om priset här

"Gruppen" av Mary McCarthy

I korthet: en av mina häftigaste läsupplevelser på väldigt länge! Sådär att jag inte kan sluta tänka på den, mentalt vistas i den. En stor, rik och hemsk roman som gör sig väldigt bra i Lo Kauppis ljudboksinläsning.

Vad jag gillar med “Gruppen”:

Att berättarperspektivet är så splittrat, att det samtidigt beskriver de åtta karaktärerna (Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Priss, Noreen, Helena) inifrån och utifrån. Hur de själva ser sig och hur andra ser dem – dömande, alltid dömande. Och därmed: att ingen framställs som helt igenom sympatisk. Att alla blottas med sina svagheter.

Att den är så välskriven och väl komponerad. Från den övergripande strukturen, med alla olika personer och så lång tidsperiod, ner på meningarnas och detaljernas nivå. Jag är förvånad över att det går så smidigt att läsa, trots storleken på persongalleriet.

Aspekterna av kön och klass. Privilegierade unga kvinnor på 1930-talet som tar examen från Vassar, en privatskola med hög status. På grund av depressionen behöver vissa av dem jobba – och ser det som en frihet. Men yrkeslivet är inte gjort för dem och välkomnar dem inte så som de har trott. De flesta fastnar i samma mönster som sina mammor, tänker kanske inte likadant, men lever i stort sett samma liv.

Scenen när Dottie bestämmer sig för att bli av med oskulden, som åtminstone delvis ska ha förklarat bokens försäljningssiffror – det var en explicit scen för sin tid. Och fortfarande en ovanligt rak, detaljerad sexscen.

Tiden – alla detaljer. Allt om barnuppfostran, design, preventivmedel… allt som då var nytt och fräscht och banbrytande, men som när boken kom ut 1963 redan var skåpmat, eller föråldrat.

Mentalsjukhusskildringen!

Den lesbiska twisten i slutet…

Bildresultat för gruppen mccarthy

"Blybröllop" av Sara Paborn

En bibliotekarie som långsamt giftmördar sin make, efter att han har ersatt hennes hembibliotek med ett “audiorum”. Helt oemotståndligt, särskilt för mig som bibliotekarie!

Det här är verkligen en giftig bok, på alla sätt och vis. Huvudpersonen Irene är så bitter, men samtidigt rationell – och trött på att ta skit. Hon tänker inte tolerera fler kränkningar av sitt livrum, vare sig från den ganska tölpaktiga man hon levt med i trettionio år, eller den nyrekryterade chefen som pratar om kunder och vill börja ha karaoke på bibblan.

Just biblioteksbiten känns inte direkt perfekt researchad – snarare lägger den sig nära vedertagna stereotyper. Men det är kanske vad som behövs för att en bibliotekarie ska bli förståeligt?

Hur som helst: berättelsen om Irene är rolig på ett lågmält och obehagligt sätt. Jag förstår precis varför Irene fjärrlånar böcker om blyförgiftning och sedan lägger blysocker i makens kaffekopp.

Jag lyssnade på “Blybröllop” som ljudbok, inläst av Anna Godenius. Hennes röst känns helt rätt för att gestalta Irene. Även om det kanske inte är någon direkt komplimang…

Bildresultat för blybröllop

"Hustrun" av Meg Wolitzer

Som ung collegestudent på femtiotalet tar Joan en kurs i kreativt skrivande – och förälskar sig i läraren, Joe Castleman. De gifter sig och hon blir hans musa under ett långt äkten- och författarskap.

På nutidsplanet har Joe just fått det prestigefyllda Helsingforspriset och på planet till prisutdelningen bestämmer sig Joan för att lämna honom. Boken är rik på tillbakablickar som ger ett inte så smickrande, men drastiskt och förvånansvärt roligt porträtt av tillvaron som författarhustru i en hård bokbransch.

Mot slutet kommer en vändning som jag tyvärr inte kan avslöja, men som ställer hela berättelsen i ett helt annat ljus…

Hustrun har filmatiserats, med premiär 2017.

Jag rekommenderar också avsnitt 3 av podden “Speaking of Stories” där Meg Wolitzer samtalar med Jenny Nordberg.

Bildresultat för meg wolitzer hustrun

"Välkommen till Amerika" av Linda Boström Knausgård

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på “Välkommen till Amerika”. Jag har tidigare varit ganska svalt inställd till “Grand mal” och “Helioskatastrofen”. Dessutom hade alla bekantingar som läst VtA varit ganska kluvet inställda.

Jag tokälskade den! Hur varje mening är på precis rätt plats. Sorgen, precisionen, mörkret, ordknappheten. Djupet och ytan, samtidigt. Allting outtalat. Mutismen, den märkliga familjen, utvecklingen som samtidigt är så liten och så ofantligt stor.

En av mina största läsupplevelser under 2017.

Bildresultat för välkommen till amerika

Några andra blogginlägg om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Bear Books.

"Flickan i Clèves" av Marie Darrieussecq

9789113075228_200x_flickan-i-cleves_pocket

Jag älskade “Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst “Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med “Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.

Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs “Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.

Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.

/Tekoppen

"Mödrarnas söndag" av Graham Swift

En elegant roman, kort och med fokus på en enda dag, fast som återblick. Jane Fairchild, nu nittio år och författare, minns en dag på 1920-talet som kom att förändra hennes liv. Det var mödrarnas söndag och som tjänsteflicka fick hon ledigt för att besöka sin mor, men hade ingen att besöka.

Istället träffade hon sin älskare, sonen i grannhuset, en sista gång innan hans överdådiga bröllop skulle gå av stapeln – och blev kvarlämnad ensam i hans hem. Nacken gick hon omkring och blev medveten om sig själv på ett sätt hon inte varit förut. Kanske var det just den dagen som gjorde henne till författare, men ändå kommer hon aldrig att skriva om den.

Kön och klass alltså, skrivet i en slags “stream of conciousness”. Om jag inte hört så många hylla den här romanen hade jag nog älskat den. Nu hade jag snäppet för höga förväntningar. Men läsvärd – absolut. Och bättre än det mesta. Bara inte så bra som jag hade hoppats på…

Ljudboken i inläsning av Julia Dufvenius kan varmt rekommenderas.

graham-swift-modrarnas-sondag

Agneta Pleijel – "Doften av en man"

“Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.

När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.

Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.

Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.

Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.

Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.

Jag hade inte börjat i rätt ände, med “Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.

doften-av-en-man.png