Halfdan Piskets serietrilogi

Halfdan Pisket är en dansk serietecknare som har fått sitt stora genombrott med trilogin om sin pappa James: “Desertör”, “Kackerlacka” och “Medborgare”. Vi får följa James Pisket som växer upp i gränstrakterna mellan Armenien och Turkiet. Ett folkmord har nyss ägt rum och strider pågår fortfarande. I utkanterna av den byn finns “de ansiktslösa” – turkiska soldater som hotar befolkningen. De ger James hans första stora trauma genom att skjuta hans bäste vän. Sorgen blir en djup depressionen med återkommande epilepsiattacker.

Som inkallad i den turkiska armén deserterar James – och dödar på kuppen sin överordnade. Fängelsetiden fungerar som ramberättelse för den första boken, i en ström av bilder där minnen blandas med mardrömmar och tortyr. När James så småningom släpps har han ingenting att återvända till: familjen och byn är slagen i spillror.

Det är nu han reser han till Danmark för att arbeta, med ett förfalskat pass. Det är i Danmark han kommer att fortsätta leva större delen av sitt liv och till sist bli medborgare, men det här är verkligen ingen framgångssaga. James bildar två familjer, men klarar inte av ansvaret som far. Han självmedicinerar sin epilepsi med hasch och försörjer sig som langare. Det leder inte bara till nya fängelsevistelser, utan också är nära att kosta honom hans liv.

I dessa tre serieböcker får vi följa ett komplext människoöde som är påfallande konstnärligt skildrat. Halfdan Piskets säregna tecknarstil fångar mörkret och skräcken i faderns liv, men också repetitionen och ledan. I bilderna finns inga andra färger än svart och vitt – men det här är en trilogi med många nyanser, som fångar livets gråzoner och tecknar ett porträtt av en allt annat än enkel människa, utan att vare sig förminska eller försköna honom.

Vill du veta mer? Halfdan Pisket finns intervjuad i flera medieformer: ett radioreportage i P1:s Kulturnytt, ett klipp från SVT Nyheter och en artikel i Skånska Dagbladet. Och följ @halfdanpisket på Instagram om du gillar att ha snyggt tecknade seriebilder i ditt flöde!

Tack till Kartago förlag för friex

“Lisbet och sambakungen”

Som bilden avslöjar var det full sommar när jag läste – och instagrammade om – den fenomenala barnboken “Lisbet och sambakungen”, med text av Emma Karinsdotter och bild av Hanna Gustavsson. Men här på bloggen har den inte synts till, så det behövde åtgärdas innan året tar slut. “Lisbet och sambakungen” är nämligen en historisk händelse i svensk barnboksutgivning. Inte för att den är normkreativ, utan för att den är en hejdundrande välskriven och originell bok som är lätt att jämföra med Pippi Långstrump.

I centrum står Lisbet som bor hos sin mormor, Sambakungen. De leker så vilt att det kan vara livsfarligt. Sambakungen är själv tämligen barnslig, med noll impulskontroll och det är ofta Lisbet som får agera vuxet. Dessutom ljuger Sambakungen gärna om det kan ge henne fördelar, men alla hennes märkliga berättelser om sitt yrkesliv som spion – och om sina minst lika originella flickvänner – är kanske inte helt osanna…

Lisbet älskar sin mormor och trivs för det mesta med henne, men kan också längta efter en mera vanlig tillvaro. Till hösten ska hon börja skolan och trots att Sambakungen redan sörjer hennes för evigt förlorade barndom så ser hon själv fram emot att få sätta sig i skolbänken. Särskilt om hon får gå i samma klass som Hani, en jämnårig som hon gärna vill lära känna närmre.

Emma Karinsdotter har tidigare skrivit vuxenboken “Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig”. Hanna Gustavsson är tecknarstjärnan bakom “Nattbarn” och “Iggy 4-ever”. Självklart är hon även självlysande som barnboksillustratör. Jag ser verkligen fram emot fler böcker från den här superduon!

Ps. Jag har inte gett mig på glassagne-receptet som medföljer boken, men det verkar riktigt smarrigt. Ds.

 

Tack till Bonnier Carlsen för friex

"Ett litet hål i mörkret" av Ingrid Olsson

Calles farmor hamnar på sjukhus och visar sig ha lungcancer. Det påverkar hela hans liv, särskilt eftersom sorgen över pappans plötsliga död kommer upp till ytan igen. Samtidigt pågår livet som vanligt – gymnasiet, fotandet, det nyväckta intresset för en granne, lillebrorsans besatthet av att kunna allt, verkligen allt om marsvin.

“Ett litet hål i mörkret” är skriven i korta stycken, med poetisk täthet och inte ett enda onödigt ord. En bok som fick mig att läsa långsamt, att uppskatta språket och att gå genom de svåra händelserna tillsammans med Calle, att gråta när det var som värst.

En oerhört väl utförd ungdomsroman. Ett konstverk och en angelägen berättelse.

Bildresultat för ingrid olsson hål i mörkret

"Gruppen" av Mary McCarthy

I korthet: en av mina häftigaste läsupplevelser på väldigt länge! Sådär att jag inte kan sluta tänka på den, mentalt vistas i den. En stor, rik och hemsk roman som gör sig väldigt bra i Lo Kauppis ljudboksinläsning.

Vad jag gillar med “Gruppen”:

Att berättarperspektivet är så splittrat, att det samtidigt beskriver de åtta karaktärerna (Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Priss, Noreen, Helena) inifrån och utifrån. Hur de själva ser sig och hur andra ser dem – dömande, alltid dömande. Och därmed: att ingen framställs som helt igenom sympatisk. Att alla blottas med sina svagheter.

Att den är så välskriven och väl komponerad. Från den övergripande strukturen, med alla olika personer och så lång tidsperiod, ner på meningarnas och detaljernas nivå. Jag är förvånad över att det går så smidigt att läsa, trots storleken på persongalleriet.

Aspekterna av kön och klass. Privilegierade unga kvinnor på 1930-talet som tar examen från Vassar, en privatskola med hög status. På grund av depressionen behöver vissa av dem jobba – och ser det som en frihet. Men yrkeslivet är inte gjort för dem och välkomnar dem inte så som de har trott. De flesta fastnar i samma mönster som sina mammor, tänker kanske inte likadant, men lever i stort sett samma liv.

Scenen när Dottie bestämmer sig för att bli av med oskulden, som åtminstone delvis ska ha förklarat bokens försäljningssiffror – det var en explicit scen för sin tid. Och fortfarande en ovanligt rak, detaljerad sexscen.

Tiden – alla detaljer. Allt om barnuppfostran, design, preventivmedel… allt som då var nytt och fräscht och banbrytande, men som när boken kom ut 1963 redan var skåpmat, eller föråldrat.

Mentalsjukhusskildringen!

Den lesbiska twisten i slutet…

Bildresultat för gruppen mccarthy

"Välkommen till Amerika" av Linda Boström Knausgård

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på “Välkommen till Amerika”. Jag har tidigare varit ganska svalt inställd till “Grand mal” och “Helioskatastrofen”. Dessutom hade alla bekantingar som läst VtA varit ganska kluvet inställda.

Jag tokälskade den! Hur varje mening är på precis rätt plats. Sorgen, precisionen, mörkret, ordknappheten. Djupet och ytan, samtidigt. Allting outtalat. Mutismen, den märkliga familjen, utvecklingen som samtidigt är så liten och så ofantligt stor.

En av mina största läsupplevelser under 2017.

Bildresultat för välkommen till amerika

Några andra blogginlägg om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Bear Books.

Agneta Pleijel – "Doften av en man"

“Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.

När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.

Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.

Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.

Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.

Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.

Jag hade inte börjat i rätt ände, med “Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.

doften-av-en-man.png

"Hausfrau" av Jill Alexander Essbaum

17266050_1277220399022996_1702423069315825664_n

En modern version av “Anna Karenina” eller “Madame Bovary”. En deprimerad hemmafru som vältrar sig i sin leda, söker tillfällig tröst i otrohet – och går under, i enlighet med den litterära rättvisans utmätta straff.

Det borde verkligen inte bli bra. Inte ens med psykoanalys som extra krydda. Men “Hausfrau” är riktigt bra. Den är svindlande skriven, den kommer nära och berör. Ledan blandas ut med inte bara frustration, utan också sorg och ett existentiellt sökande som inte finner något utlopp.

Även exilen – den rent fysiska, i ett kallt Schweiz och den rent mentala, i en självvald ensamhet – framträder i all sin skarpa nakenhet.

En läsupplevelse som tog andan ur mig!

 

Atwoods magi i novellform

I “Moral disorder” (2006) skildras en kvinnas liv genom tolv noveller. Alla är egna, avslutade berättelser och kan läsas i sin egen rätt. De har dessutom ganska olika ton – en del är mer humoristiska, andra djupt sorgsna. Precis som livet går upp och ner. Samtidigt tecknar de ett livsöde, från barndom till medelålder. På så sätt kompletterar de varandra väl.

Och Atwoods språk är, som alltid, ren magi:

“At such times my mouth filled with words, too many of them, a glutinous pudding of syllables I would have to mould into speech […]”

“We can’t really travel to the past, no matter how we try. If we do, it’s as tourists.”

“another, more secret life spread out before me, unrolling like dark fabric”

Sällan är engelskan riktigt lika vacker. Texter flyter fram, oavsett mängden säregna ord som Atwood späckat dem med.

En alldeles lysande roman

102460_13061993_o_1

“Indianlekar” kom ut 2015 och är Felicia Stenroths andra bok – debuten hette “Bilder som inte angår mig”. “Indianlekar” har inte bara en oerhört snygg framsida, den är också extremt välskriven från första till sista sidan – och mitt i sin språkliga perfektion märkligt spännande, i sin ganska stillastående beskrivning av två unga kvinnors sysslolösa sommar på landsbygden.

Ebbas liv är en halvdan flykt från pappan Frank, som hon hela tiden återkommer till när han behövs. Hennes kusin Edith har permission från någon form av behandlingshem och ska bo hos Frank över sommaren, men hänger mest med Ebba i en sunkig lägenhet lånad från pojkvännen Jonathan. Till skillnad från Ebba är Jonathan redan en del av det arbetsliv som består av bemanning, tunga lyft och ständigt jakt på inkomst.

Det här är en bok om att mata hästar, supa sig full, försöka skramla ihop pengar nog för att köpa mat, försumma en hund och vara vilsen i skarven mellan ungdom och vuxenvärld – men också om att befinna sig på klassamhällets obarmhärtigt solbelysta skuggsida.

En helt superb roman som jag är glad att jag fick anledning att läsa inför recension av Stenroths nyutkomna diktsamling.

Publicerad: 2015
Förlag: Norstedts