Den fjärde delen i serieromansviten Persepolis är också den sista. Här är Marjane tillbaka i Iran och möter, efter flera år i Europa, ett samhälle som hon har svårt att passa in i. Det här är en mycket värdig avslutning på den väldigt väl framförda Persepolis-serie-serien. Läs!
Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.
Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.
Hur många diktsamlingar idag handlar om rasism? Och hur många av dem är dessutom riktigt, riktigt bra? Jag har nyss läst en, Ida Börjels Skåneradio. Experimentellt, bara det att Börjel valt bort rutinexperimenterandet och gjort sitt alldeles egna utforskande av människans ensamma inre och språkets gråzoner.
Skåneradio är till synes ordagranna avskrifter av program dit radiolyssnare kan ringa in och prata i direktsändning (men jag gissar att fantasi finns inblandad). Jag har aldrig stått ut med sådana program, men på papper och med oklar verklighetsanknytning blir det plötsligt spännande att läsa de enahanda klagovisorna som blandar högst verkliga problem med paranoia.
Diktsamlingen fängslar mig och – varning för överanvänt ord – berör. Alldeles för få av arterna i den samtida lyrikfaunan är så här annorlunda, högkvalitativa och viktiga.
9/10
Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.
Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.
Sifferbetyg: 8/10
Jag bluggar nu, som en kort paus i det galna pluggandet inför morgondagens tenta. Jag bara måste berätta om en läsupplevelse från förrgårdagen (det ordet borde verkligen finnas!). Då läste jag Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar till ackompanjemang av smultronkex-knaprande. Redan efter en sida var jag salig och så djupt försjunken i boken att jag inte kunde lägga ifrån mig den.
Så småningom gled läsningen över i sömn, inte på grund av uttråkning utan för att bildspråket uppmuntrade till dröm. Jag vet inte hur länge jag vistades i diktdrömmarna. Plötsligt skällde min hund och det som nyss varit självklart skingrades, suddades ut så att ingenting återstod. Istället fortsatte jag läsa Kapslar och vips! var sista sidan passerad.
Därmed var min poesiabstinsens ett minne blott och jag var nöjd som efter en festmåltid. Kapslar är egensinnig, men har stora likheter med surrealism och expressionism. Det handlar om kärlek, blommor, luft, lungor, Irak-kriget. Det är stundom naivt och klichénära, men alltid kreativt och energirikt. Snarare än en diktsamling är detta en enda lång svit, stilistiskt sammanhållen, utan svackor. Jag skulle kunna bombardera er med citat. Det får räcka med ett enda:
Sångerna ska släppas ut som minkar över gatorna
I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.
Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”
På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.
Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.
Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?
Betyg: 9/10
Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.
Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.
Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.
Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.
De har följt mig en bit på vägen. De har givit mig intryck, perspektiv, oförglömliga upplevelser – tårar, skratt, ilska, engagemang. Jag har läst de flesta många gånger och även om de kanske inte skulle hålla för ytterligare en genomläsning så kommer jag alltid att minnas dem med glädje och sentimentalitet.
De har givit mig så mycket. Ibland har de till och med förändrat mitt liv. Skakat mig i grunden. Format den människa som jag är.
Valerié Valerè – Mig lurar ni inte!
Mark Haddon – Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Kate Atkinson – Mänsklig krocket
Michael Cunningham – Timmarna
Louis de Bernières – Kapten Corellis mandolin
Kiran Desai – Kalabalik bland guavaträden
Håkan Lindquist – Om att samla frimärken
Gunilla Linn Persson – Vännen
Marie Hermansson – Musselstranden
Tove Ditlevsen – Tidigt på våren + Gift
Johanna Nilsson – Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen
Ann Lagerhammar – Det ögat ser
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas + Den allvarsamma leken
Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig
Laurie Halse Anderson – Säg något
Inger Edelfeldt – Duktig pojke
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej!
Cynthia Voigt – Rör mig inte! + Solo för gitarr
Catherine Atkins – When Jeff Comes Home
Ibland är undervisningen i skolan ganska givande. Till exempel var det i min engelska skolantologi som jag för första gången stötte på Wilfred Owen: soldat under andra världskriget, tillika poet. Han dog bara en vecka innan krigsslutet, tjugofem år gammal, och det sägs att hans föräldrar nåddes av dödsbudet i samma stund som kyrkklockorna i hemstaden ringde för segern och freden.
För Owen var kriget liv som spills, inte ära som vinns. Realismen är stark, bomber och lera, misär och gevär. Samtidigt är språket fyrverkerier av liv. I Owens värld är vinden nonchalant, elden är mörkröda juveler, kullarna är vårtor, sängen en kista. Landskapet beskrivs som “Gray, cratered like the moon with hollow woe”. (Hollow woe skulle jag närmast vilja översätta som dov sorg, men samtidigt kan hollow betyda grop, t.ex. en krater på månen. Jag hittar få översättningar och är inte förvånad. Det vore en mardröm att försöka göra dikterna rättvisa.)
Av nödvändighet är döden ett vanligt motiv och vissa ord återkommer ständigt, t.ex. shell som betyder granat eller patron. Visst finns likgiltiga dikter, men de starka är många nog. Versen är bunden men ledig, rimmen är intrikata och ibland originella, t.ex. när hereafter klingar ikapp med laughter. Owens specialitet är nästan likalydande rim, som silent – salient och amber – ember. Varje rad är fylld med assonanser och alliterationer. Över huvud taget verkar språkljuden ha varit viktiga för Owen och dikterna vinner på att läsas högt. “All air of early April.” “Unknown moan.” “Proud wound.” Vissa passager gör mig alldeles salig: “I heard the flush of footsteps through the loose leaves.”
https://www.bokfynd.nu/forfattare/%20Wilfred%20Owen.html (Om man gillar att bläddra i böcker.)
https://www.gutenberg.org/etext/1034 (Gratisläsning av Owens dikter – obs, vissa saknas.)
https://en.wikipedia.org/wiki/Wilfred_Owen (Slå upp Siegfried Sassoon också.)
https://harnostudier.com/diktanalys3.html (Owens mest kända dikt på svenska, en bit ner på sidan.)
