dikt (utan titel)

min kropp studerade en gång anatomi
vid en väl upplyst institution

inga skuggor över åhörarnas ansikten
trots att dockan där framme vid podiet

hela tiden tappade sina organ
ner i golvet

och läkarhänderna aldrig lyckades
få dem att stanna

sammanfogade i hennes buk

Erik Sjöbergs ensliga sång

Jag stötte på poeten Erik Sjöberg – Vitalis kallad – för ett antal år sedan. Närmare bestämt en särskild dikt: ”Enslingens sång i den stora öknen.” Hur jag stötte på dikten minns jag inte, men det hade antagligen att göra med den homoerotiska tematiken – för den är verkligen stark här. Och även om 1800-talets romantiska diktning kanske kan vara lite svårsmält idag, så är jag personligen både drabbad och hänförd av ”Enslingens sång”. Fortfarande.

Erik Sjöberg föddes 1794 och dog redan 1828, i folksjukdomen tuberkulos. Han levde relativt fattigt och även om hans dikter uppskattades då så har de alltmer fallit i glömska. Det finns helt enkelt ingen plats på den romantiska parnassen när Stagnelius, som skrev i samma melankoliska stil och också hade ett ganska miserabelt liv, redan står där.

Sjöbergs produktion var betydligt mindre än Stagnelius, men går att läsa på Litteraturbanken, Runeberg eller Wikipedia. Själv har jag just beställt hem en utgåva från 1837, tillsammans med Sven Cederblads biografiska verk ”Erik Sjöberg (Vitalis) före debuten” (1959) – ett intressant utdrag ur den går att läsa hos Jan Magnusson.

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och der rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.

Hvad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
Derfrån, som en bölja, flytt hän,
Eller liksom löfven i stormig höst
Uti gula hvirflar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.

Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
Och då blef all verlden i mig trång.

Då kom jag till Sirenernas kust,
Till kärlekens rosenlund.
Der var en blomma min ögonlust,
Men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
Och doftet blott kärlek var,
Men en röfvare bladen tog sin kos
Och lät mig taggarna qvar.

Och min varelse blef så stum och kall,
Som om döden lagt handen derpå,
Dock försmår jag trösten af tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Öfver öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej af vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är.
Jag kan ej få Solen på himlens borg,
Och jag derför intet begär.

4 recensioner

Felicia Mulinari – ”Det som inte kan utplånas”
En komplex och väldigt läsvärd poesidebut.
Läs recensionen här

Pernilla Berglund – ”Rätten”
Poesi om natur och minnesdjup, ett brott som har begåtts och som kanske inte går att sona.
Läs recensionen här

Daniel Yousefi – ”Den åttonde kontinenten”
En dokumentär skildring, på en blandning av poesi och prosa, av tillvaron som volontär i flyktingläger. Välskrivet och starkt!
Läs recensionen här

Maria Seisenbacher, ”Sitta lugnt med ordentliga skor”
Koncentrerade poesi om en dement mor – i en diktsamling som jag tokälskade.
Läs recensionen här

Diktsvit i Pralin #2

Pralin är en purfärsk nättidskrift, startad av Ida Mirrow. Här ryms både prosa och poesi samt video-, ljud- och bildkonst. Nummer ett, Första gången, kom tidigare i höstas och för en vecka sedan släpptes nummer två, Monster – där jag har med diktsviten ”Maskerad”. Nummer tre har tema Lekar och deadline för inskick är 20 januari.

Poesirysningar: Jila Mossaed

När jag gick på gymnasiet hängde jag lite för mycket på olika bibliotek och ägnade lite för lite tid åt mina kurser, vilket innebar att jag fick gå ett fjärde år. Men det innebar också att jag hann läsa en hel del – både HBTQ-litteratur och diktsamlingar. Jag kunde sluka åtta diktsamlingar per dag och dammsög särskilt hyllorna på Medborgarplatsens bibliotek. En av de poeter jag fastnade för redan som tonåring är Jila Mossaed. Hennes mystik och skenbara enkelhet.

Nu fick jag förmånen att recensera hennes senaste diktsamling, ”Vad jag saknades här”, vilket innebär att jag äntligen tog itu med att läsa de av hennes verk som jag hade missat – och läsa om de jag redan hade läst. Och jag kan säga så här: ”Vad jag saknades här” är Mossaeds bästa diktsamling hittills, vilket inte säger lite!

Läs recensionen här

 

Tre poesirecensioner

Tre starka diktsamlingar som jag har haft förmånen att djupläsa på sistone. Hanna Rajs är debutant, Lina Hagelbäck har hunnit till sin fjärde diktsamling, Kennet Klemets har varit poet i 21 år. Deras uttryck är helt olika, men en sak har de gemensamt: ett närmande till mörka och svåra ämnen.

Kennet Klemets – På dess naturliga plats

Lina Hagelbäck – Ambivalencia

Hanna Rajs – Armarna