Pralin är en purfärsk nättidskrift, startad av Ida Mirrow. Här ryms både prosa och poesi samt video-, ljud- och bildkonst. Nummer ett, Första gången, kom tidigare i höstas och för en vecka sedan släpptes nummer två, Monster – där jag har med diktsviten “Maskerad”. Nummer tre har tema Lekar och deadline för inskick är 20 januari.
Maria Küchen är kanske inte främst känd som poet, men hon är en väldigt läsvärd sådan, med diktsamlingar som “Om grundämnen” (1998), “Hos ljudmålaren” (1989), “De försvunnas namn” (2001) och “Rosariet, det marina” (2015).
“Varg” är rent definitionsmässigt ingen bok, utan en skrift som ingår i Trombones serie Svavel, “en handgjord, småskalig och alltid sextonsidig skriftserie” som ofta, men inte bara, bjuder på poesi. Formatet är A6, sidorna är osprättade och det går att prenumerera. Läs mer på Trombones sida.
Nog om formatet och över till själva texten i Maria Küchens “Varg”, som är en prosalyrisk betraktelse över människan, vargen och hunden. Det vilda och det tämjda, i oss, i djuren och i naturen. Och samtidigt en dikt om att dikta. En alldeles utmärkt poetisk munsbit i väntan på nästa diktsamling av Küchen.
Jag har tidigare läst Petra Mölstads skrift i Svavel-serien, “Omloppstid”, som jag också varmt kan rekommendera. Och själv har jag just tecknat en prenumeration på Svavel…
/Tekoppen
Fick nyss en skräckupplevelse när jag kom att tänka på Erin Blixs dikt till Klara Johanson, men inte hittade den någonstans. Inte på nätet, inte i min dator. Till slut, efter många olika sökord, hittade jag den på en arkiverad sida för att hemsidan den funnits på inte längre fanns kvar. Nu publicerar jag den här, för att snabbt kunna hitta den:
Flyg du min dröm, flyg öfver frusna slätter,
flyg öfver vinterskogars döda trän.
Sväfva mot fjärran i stjärnförgyllda nätter,
stanna ej, sväfva ständigt högre hän!
Brinn, du min längtan, som en evig låga,
brinn i ett mörker der allting synes släckt!
Längta beständigt är att lefva, våga,
eld som slår upp, fast aska glöder täckt.
Se, för den som aldrig ett mål har hunnit,
aldrig hvilat slappnad vid uppnådd strand,
finns ingen död, för den heta eld som brunnit,
finns intet mått för hans längtans blåa land.
Erin Blix (1860–1923) är idag mest ihågkommen för sin olyckliga kärlek till Klara Johanson – och knappt ens för den. Jag har tidigare instagrammat ur Greger Emans eminenta bok “Nya himlar över ny jord. Klara Johanson, Lydia Wahlström och den feministiska vänskapskärleken”, slutorden i ett av Erins desperata kärleksbrev:
När jag sökte hittade jag också den här annonsen, i ett digitaliserat nummer av “Idun” från 1905:
Erin, du var säkert skitjobbig, men jag <3 dig!
Hälsar Tekoppen
