Jag stötte på poeten Erik Sjöberg – Vitalis kallad – för ett antal år sedan. Närmare bestämt en särskild dikt: ”Enslingens sång i den stora öknen.” Hur jag stötte på dikten minns jag inte, men det hade antagligen att göra med den homoerotiska tematiken – för den är verkligen stark här. Och även om 1800-talets romantiska diktning kanske kan vara lite svårsmält idag, så är jag personligen både drabbad och hänförd av ”Enslingens sång”. Fortfarande.

Erik Sjöberg föddes 1794 och dog redan 1828, i folksjukdomen tuberkulos. Han levde relativt fattigt och även om hans dikter uppskattades då så har de alltmer fallit i glömska. Det finns helt enkelt ingen plats på den romantiska parnassen när Stagnelius, som skrev i samma melankoliska stil och också hade ett ganska miserabelt liv, redan står där.

Sjöbergs produktion var betydligt mindre än Stagnelius, men går att läsa på Litteraturbanken, Runeberg eller Wikipedia. Själv har jag just beställt hem en utgåva från 1837, tillsammans med Sven Cederblads biografiska verk ”Erik Sjöberg (Vitalis) före debuten” (1959) – ett intressant utdrag ur den går att läsa hos Jan Magnusson.

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och der rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.

Hvad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
Derfrån, som en bölja, flytt hän,
Eller liksom löfven i stormig höst
Uti gula hvirflar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.

Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
Och då blef all verlden i mig trång.

Då kom jag till Sirenernas kust,
Till kärlekens rosenlund.
Der var en blomma min ögonlust,
Men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
Och doftet blott kärlek var,
Men en röfvare bladen tog sin kos
Och lät mig taggarna qvar.

Och min varelse blef så stum och kall,
Som om döden lagt handen derpå,
Dock försmår jag trösten af tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Öfver öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej af vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är.
Jag kan ej få Solen på himlens borg,
Och jag derför intet begär.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − elva =