Bokslut över läsåret 2017

Under 2017 läste jag 250 böcker, varav…

  • 73 romaner
  • 63 faktaböcker
  • 46 diktsamlingar
  • 22 serier
  • 11 novellsamlingar
  • 15 bilderböcker
  • 8 ungdomsböcker
  • 6 kapitelböcker
  • 6 småbarnsböcker

Det kan låta mycket, men knappt en femtedel (47 stycken) av böckerna var tjockare än 250 sidor. Och kvalitet är ju inte detsamma som kvantitet. Jag skulle säga att jag hade ett väldigt bra bokår – och 83 av böckerna jag läste tyckte jag var mer än bara bra.

Hela 107 böcker läste jag på grund av någon yttre anledning: till juryn jag sitter i, till en recension, som research… Till exempel läste jag 41 böcker om skrivande (och skummade mångdubbelt fler) till den bok jag skrev under året, ”Skrivet om skrivande”.

Den författare som kom i topp i år var Ian McEwan, med 8 böcker. Efter att ha läst mina första böcker av honom förra året bestämde jag mig för att plöja hela hans författarskap, men än har jag några titlar kvar.

Jag ser väldigt mycket fram emot bok- och läsåret 2018!

"Gruppen" av Mary McCarthy

I korthet: en av mina häftigaste läsupplevelser på väldigt länge! Sådär att jag inte kan sluta tänka på den, mentalt vistas i den. En stor, rik och hemsk roman som gör sig väldigt bra i Lo Kauppis ljudboksinläsning.

Vad jag gillar med ”Gruppen”:

Att berättarperspektivet är så splittrat, att det samtidigt beskriver de åtta karaktärerna (Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Priss, Noreen, Helena) inifrån och utifrån. Hur de själva ser sig och hur andra ser dem – dömande, alltid dömande. Och därmed: att ingen framställs som helt igenom sympatisk. Att alla blottas med sina svagheter.

Att den är så välskriven och väl komponerad. Från den övergripande strukturen, med alla olika personer och så lång tidsperiod, ner på meningarnas och detaljernas nivå. Jag är förvånad över att det går så smidigt att läsa, trots storleken på persongalleriet.

Aspekterna av kön och klass. Privilegierade unga kvinnor på 1930-talet som tar examen från Vassar, en privatskola med hög status. På grund av depressionen behöver vissa av dem jobba – och ser det som en frihet. Men yrkeslivet är inte gjort för dem och välkomnar dem inte så som de har trott. De flesta fastnar i samma mönster som sina mammor, tänker kanske inte likadant, men lever i stort sett samma liv.

Scenen när Dottie bestämmer sig för att bli av med oskulden, som åtminstone delvis ska ha förklarat bokens försäljningssiffror – det var en explicit scen för sin tid. Och fortfarande en ovanligt rak, detaljerad sexscen.

Tiden – alla detaljer. Allt om barnuppfostran, design, preventivmedel… allt som då var nytt och fräscht och banbrytande, men som när boken kom ut 1963 redan var skåpmat, eller föråldrat.

Mentalsjukhusskildringen!

Den lesbiska twisten i slutet…

Bildresultat för gruppen mccarthy

"Flickan i Clèves" av Marie Darrieussecq

9789113075228_200x_flickan-i-cleves_pocket

Jag älskade ”Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst ”Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med ”Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.

Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs ”Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.

Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.

/Tekoppen

Tranströmer – "I arbetets utkanter"

I arbetets utkanter

Jag har stött på ”I arbetets utkanter”, av och med Tomas i Tranströmer, många gånger. I nätbokhandeln har jag hoppat över den under bokrean, men när jag stod i en fysisk bokhandel och hade den framför mig kunde jag inte gå hem utan den. Andra bokreaböcker från i år samlar damm ännu. Den här, däremot, blev snabbt genomslukad – och uppskattad.

För det är en rik och diger bok som Magnus Halldin har satt ihop tillsammans med Tranströmer, utifrån material från hans skafferi och andra källor, innan han gick bort. Volymen är fylld med vackra bilder, och så förstås texter om och av Tranströmer. Opublicerade dikter – och utkast till sedan publicerade dikter, så att det går att följa diktens tillkomst.

Ett poetporträtt med flera bottnar, som ger en verkligt fördjupad bild av människan och diktaren Tranströmer.

Atwoods magi i novellform

I ”Moral disorder” (2006) skildras en kvinnas liv genom tolv noveller. Alla är egna, avslutade berättelser och kan läsas i sin egen rätt. De har dessutom ganska olika ton – en del är mer humoristiska, andra djupt sorgsna. Precis som livet går upp och ner. Samtidigt tecknar de ett livsöde, från barndom till medelålder. På så sätt kompletterar de varandra väl.

Och Atwoods språk är, som alltid, ren magi:

”At such times my mouth filled with words, too many of them, a glutinous pudding of syllables I would have to mould into speech […]”

”We can’t really travel to the past, no matter how we try. If we do, it’s as tourists.”

”another, more secret life spread out before me, unrolling like dark fabric”

Sällan är engelskan riktigt lika vacker. Texter flyter fram, oavsett mängden säregna ord som Atwood späckat dem med.

Inledningsmeningsrecension

Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.

Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:

”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”

”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”

”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”

”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”

”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”

Och en avslutande mening:

”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”

Bildresultat för lost field guide solnit

”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.

På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.