"Blybröllop" av Sara Paborn

En bibliotekarie som långsamt giftmördar sin make, efter att han har ersatt hennes hembibliotek med ett “audiorum”. Helt oemotståndligt, särskilt för mig som bibliotekarie!

Det här är verkligen en giftig bok, på alla sätt och vis. Huvudpersonen Irene är så bitter, men samtidigt rationell – och trött på att ta skit. Hon tänker inte tolerera fler kränkningar av sitt livrum, vare sig från den ganska tölpaktiga man hon levt med i trettionio år, eller den nyrekryterade chefen som pratar om kunder och vill börja ha karaoke på bibblan.

Just biblioteksbiten känns inte direkt perfekt researchad – snarare lägger den sig nära vedertagna stereotyper. Men det är kanske vad som behövs för att en bibliotekarie ska bli förståeligt?

Hur som helst: berättelsen om Irene är rolig på ett lågmält och obehagligt sätt. Jag förstår precis varför Irene fjärrlånar böcker om blyförgiftning och sedan lägger blysocker i makens kaffekopp.

Jag lyssnade på “Blybröllop” som ljudbok, inläst av Anna Godenius. Hennes röst känns helt rätt för att gestalta Irene. Även om det kanske inte är någon direkt komplimang…

Bildresultat för blybröllop

"Hustrun" av Meg Wolitzer

Som ung collegestudent på femtiotalet tar Joan en kurs i kreativt skrivande – och förälskar sig i läraren, Joe Castleman. De gifter sig och hon blir hans musa under ett långt äkten- och författarskap.

På nutidsplanet har Joe just fått det prestigefyllda Helsingforspriset och på planet till prisutdelningen bestämmer sig Joan för att lämna honom. Boken är rik på tillbakablickar som ger ett inte så smickrande, men drastiskt och förvånansvärt roligt porträtt av tillvaron som författarhustru i en hård bokbransch.

Mot slutet kommer en vändning som jag tyvärr inte kan avslöja, men som ställer hela berättelsen i ett helt annat ljus…

Hustrun har filmatiserats, med premiär 2017.

Jag rekommenderar också avsnitt 3 av podden “Speaking of Stories” där Meg Wolitzer samtalar med Jenny Nordberg.

Bildresultat för meg wolitzer hustrun

"Scener ur ett äktenskapornas planet" av Kalle Mattsson

För ett par år sedan kom “Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.

Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just “Scener ur ett äktenskapsornas planet” och “Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet “Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.

Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.

Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.

Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.

Tack till Galago för friex!