Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:
Cumberlands hertig – tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat – men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.
Jisses, Macbeth på bussen låter minst sagt imponerande!
Jaså, varför det?
Boken är liten och lätt att bära med sig, lika tunn som storyn, raderna är brutna, versen gör att läsningen liksom flyter fram… utmärkt busslektyr skulle jag vilja påstå 
Usch, jag har bara Macbeth i form av Shakespeares Complete. Inte så händigt på bussen.
Tack Spectatia, nu kommer jag att drömma mardrömmar där jag försöker släpa med mig Shakespeares samlade verk på bussen – och det är ditt fel. Himla snällt hördu
He he! Skön litteraturnördig mardröm.