Jag har läst så många hyllningar av Stoors novellsamling “Bli som folk”. När jag börjar läsa är jag först lite skeptisk, tycker att språkets alla dialektala återgivningar står i vägen. Känns konstlat. Men så dyker några oerhört poetiska passager upp. Och själva berättelserna – de tillåter inget annat än att läsa och uppleva annorlundaheten. Utanförskapets vackra sidor, men också dess fula vinklar. Tankesätt som bitvis befinner sig långtifrån de stockholmska som jag själv är van vid.
Jag gillar hur novellerna hänger ihop med varandra utan att det blir alltför uttalat. Jag gillar de öppna sluten. Jag gillar att något har hänt som jag aldrig riktigt får fatt i och därför föreställer mig allt starkare. Jag är kort sagt precis lika impad av Stoors debut som alla andra.