“Nu tittar mamma och pappa rörda på sin telning fördjupad i en roman. Kanske var folk klokare förr. Det finns läsning som liknar narkomani. Då kan man inbilla sig att bokhandlare och bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler. De skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak. Snart sänker sig en djup sömn över lokalen och drömmarna växer som japanska pappersblommor.”
En av de finare citaten i Olof Lagercrantz “Om konsten att läsa och skriva”, som tyvärr inte har åldrats jättebra utan blivit omsprungen av annat som skrivits i ämnet. Jag läste den när för många år sedan och så nu igen. Det är betydligt lättare att faktiskt förstå Lagercrantz nu, eftersom jag förstår fler av hans referenser och har läst vissa av de böcker han skriver om.
Jag gillar bilden av bibliotekarier som langare! Det är ju intressant hur läsning förut setts som något hotfullt, som bara var bra om rätt sorts person läste rätt sorts bok – medan brist på läsning är hotfull idag. Min mormor brukade berättade hur hon som barn på 1920-talet hade sina böcker gömda i byrålådor så att hon kunde skjuta in lådan snabbt om någon vuxen närmade sig.
Idéer ändras. Det kan vara bra att komma ihåg.