"The Waste Land", Pink Floyd och Shakespeare

“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”

I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.

“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.

“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.

“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Den här passagen ur T. S. Eliots “The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (“The Tempest”, eller på svenska “Stormen”, närmare bestämt).

Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som “pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:

“I think I should speak now”
“Why won’t you talk to me?”
“I can’t seem to speak now”
“You never talk to me”
“My words won’t come out right”
“What are you thinking?”
“I feel like I’m drowning”
“What are you feeling?”
“I’m feeling weak now”
“Why won’t you talk to me?”
“But I can’t show my weakness”
“You never talk to me”
“I sometimes wonder”
“What are you thinking?” 
“Where do we go from here?”
“Where do we go from here?”

(ur “Keep Talking” på albumet “The Division Bell”, som släpptes 1994)

En bok med mycket hjärta

Fin feelgood-bok om en mobbad högstadieelev som älskar att spela bas och som får en oväntad vän – en konstrabasist som nu bor på äldreboende och som gärna berättar om hur han, mitt under brinnande världskrig, sökte sig till jazzens Stockholm. Lövestam är alltid så bra på att skriva fint och trivsamt utan att förlora skärpan. Den här boken gjorde mig dessutom mycket sugen på att börja utforska jazz!

Lou Reed och trans

Insåg igår att en av Lou Reeds sololåtar och en Velvet Underground-låt kretsar kring transpersoner. Jag menar “Take a Walk on the Wild Side” och “Candy Says”, där Candy även är med i den förra. Candy och Holly, den andra transpersonen i “Take a Walk…” var personer i kretsen kring Andy Warhol, där ju även Lou Reed och de andra i Velvet Underground minst sagt befann sig.

“Holly came from Miami F.L.A.
Hitch-hiked her way across the U.S.A.
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
She said, hey babe, take a walk on the wild side,
Said, hey honey, take a walk on the wild side.

Candy came from out on the island,
In the backroom she was everybody’s darling,
But she never lost her head
Even when she was giving head
She sayes, hey baby, take a walk on the wild side
Said, hey babe, take a walk on the wild side”

Medan texten ovan är ganska explicit är det i “Candy Says” snarare lätt att läsa in känslan av kroppsdysfori och att vilja något annat än det medfödda:

“Candy says I’ve come to hate my body
And all that it requires in this world
Candy says I’d like to know completely
What others so discretely talk about

I’m gonna watch the blue birds fly over my shoulder
I’m gonna watch them pass me by
Maybe when I’m older
What do you think I’d see
If I could walk away from me”

Musik med transtema

När jag har talat om regnbågsmärkningen vi gjort på jobbet har jag framhållit musik som ett av få undantag. För vilken musik har egentligen HBTQ-tema?

Den enda musiken med uttalat transtema som jag känt till har varit, typ, soundtracket till “Hedwig and the Angry Inch”. Men så dök Against Me! upp. Deras skiva “Transgender Dysphoria Blues” har, som titeln antyder, verkligen transtema.

Your tells are so obvious
Shoulders too broad for a girl
Keeps you reminded
Helps you to remember where
You come from

You want them to notice
The ragged ends of your summer dress
You want them to see you
Like they see any other girl
They just see a faggot
They hold their breath not to catch the sick
Rough surf on the coast,
Wish I could have spent the
Whole day alone with you

 

 

Vegansk taco-lasagne

Halvuppfann ett recept igår kväll, utifrån någon muntlig beskrivning jag fått av att ugnsbaka nachos täckta med köttfärs och ost.

Så här blev min:

Grunda med ett lager nachochips.

På med sojafärs och sedan ett till lager nachochips.

På med en blandning av kikärtor, majskorn, kidneybönor, havre-fraiche och tacokryddor.

På med ett sista lager nachochips.

Täck med massor av smältbar veganost (till exempel Astrid och apornas “Jeezly – Perfekt pizza”).

In i ugnen tills allt blivit varmt och veganosten smält och fått lite färg.

Gott!

Dagens citat

Om vi hade märkt att du var sjuk,
att du skulle dö en dag,
skulle vi slängt oss
och tagit för oss av varandra.

Men det är väl allt vi vet?
Vi lämnar det här en dag.
Så vad är det då
som gör det så svårt?

(Emil Jensen – Naken ner på knä)