Trygghet och terror

För lite mer än ett år sedan befann jag mig i Bryssel. Sista kvällen på min vistelse i denna märkliga stad gick jag vilse i en av dess nergångna förorter. På natten. Utan karta eller internetuppkoppling. Det var bitvis svårt att komma fram, för att kylskåp och annat skräp blockerade trottoarerna. Jag kände mig ändå helt trygg i att jag skulle hitta tillbaka till mitt hotell oskadd – och det gjorde jag, till sist.

Dagen efter skulle jag ha rest tillbaka, men på grund av bombdådet mot flygplatsen kom jag ingenstans. Plötsligt var jag – och alla andra – skräckslagna och bundna vid nyhetsflödet. Inget var som vanligt, men det dröjde ändå inte länge innan pensionärerna trotsade utegångsförbudet och fyllde parkerna för att njuta av vårsolen. Jag satt instängd med avskurna flyktvägar och fick till slut ta mig till Tyskland för att kunna flyga hem. Konstrasten mot den tillitsfyllda nattvilsenheten var stor. Och på flygplatsen i Düsseldorf blev jag upprörd över att säkerhetskontrollen var så slapp. Längtade nästan tillbaka till militärerna som öppnade och genomsökte min resväska, när jag skulle ta tåget ut ur Belgien.

*

Igår var jag på väg hem från jobbet, men fastnade vid Slussen. Inga tunnelbanor eller pendeltåg gick och jag hade långt kvar att åka. Mitt i min paniska insikt om att jag inte skulle kunna ta mig hem, inte kunna söka skydd, kom en man fram och bad att få låna min telefon för att han hade slut på pengar.

Min första reaktion var att neka. Jag ville bevara allt batteri, jag visste inte hans motiv eller vem han var, tänkte att han kanske inte ville använda sin egen mobil för att inte kunna spåras, att det var något skumt samtal, eller att han bara skulle springa sin väg och lämna mig helt avskuren från alla kontaktvägar – men jag lånade ut min mobil, för är det någon gång jag måste lita på andra så är det när allt ställs på sin spets. Och vem vill inte ringa ett samtal i den situationen? Sedan pratade vi lite om vad som hänt och vart vi skulle ta vägen, vilka vägar som fanns att ta.

Jag vet inte hur det gick för honom. Själv fick jag sova hos en vän på Söder, så att jag slapp gå ända till Vällingby. Jag virrade omkring ett bra tag ändå, på så små och obefolkade gator som möjligt. Förbi automatgevärbeväpnade som höll vakt, under cirklade helikoptrar och hela tiden med blåljus som bakgrundsmusik. Hungrig och så stressad att jag inte mindes hur gatorna hängde ihop. Jag satte mig på ett café, som en minut senare stängde av säkerhetsskäl – men jag hade till slut någonstans att ta vägen, tack vare att jag kunde få kontakt med min bekantskapskrets på sociala medier.

Jag gläds åt all medmänsklighet som jag och andra mötte igår. Åt stämningen på gatorna – vilsen, drabbad och utsatt, men ändå med rum för samtal och lösningar.