Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.
Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer – bara 22 kvar nu!
Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.
Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.
Intressant! Jag har haft turen att få hela Ibsens samlade produktion, så jag tänker också läsa mig igenom den så småningom. Förutom Ett dockhem har jag läst Fruen fra havet, och jag tyckte nog den var ungefär i klass med dockhemmet.
Åh, lyckliga du
Själv reder jag mig med Runebergs internetversion: https://runeberg.org/ibsen/ Jag ska ge mig på Fruen fra havet så småningom, men nästa pjäs att läsas blir nog någon annan. Det gläder mig att du tycker den är i klass med Ett dockhem. Det är ju precis det jag letar efter 