När moskéer brinner

När individer utan empati, eggade av empatilös politik i en empatilös tid, riskerar andras liv genom att kasta brandbomber mot lokaler där människor vistas, lokaler som råkar vara religiösa – då är det dags att påminna sig själv och alla andra om vissa grundläggande värderingar som vi inte får tappa bort.

Allas rätt till sin egen tro och att få utöva den.

Allas rätt till att tala vilka språk som helst och alla andras medvetenhet om att språk alltid är rikedom, alltid är tillgång och resurs.

Allas rätt till trygghet, rätt att rota sig, rätt att slippa rädsla för rasism.

Vi är tyvärr långtifrån att dessa rättigheter är en självklarhet och om vi någonsin ska nå dit så behöver vi kämpa!

Veganska morotspannkakor med kardemumma

pannak

För ett tag sedan skrev jag om Vegotekets veganska pannkakor och lovade att börja laga mycket pannkakor. Nu har jag hittat min egen hittillsvarande favoritversion av receptet! Jag gör likadant men har i 1 finriven morot, en släng kardemumma och en skvätt kanel. Underbart ursmaskigt blir det!

(Ingredienserna i övrigt, citerat från Vegoteket:

  • 7,5 dl soja eller havremjölk
  • 4 dl vetemjöl
  • 3 msk sojamjöl
  • 1 msk maizena
  • 3 msk rapsolja, flytande mjölkfritt margarin eller smält mjölkfritt margarin (att ha i smeten)
  • Salt
  • Vegetabiliskt matfett att steka i)

Julie Otsuka – When the Emperor was Divine

Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?

Julie Otsukas senaste bok, ”The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok ”When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.

Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i ”The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.

När ”The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.

”The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?

Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har ”assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.

Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.

Ser fram emot: Elin Lucassis debut!

Omslagsbild

Jag ser väldigt mycket fram emot serietecknaren Elin Lucassis albumdebut ”Jag är den som är den”, på Kartago nästa år. Inte bara för att jag råkar känna henne en smula – utan för att hon har en så vass penna! Det här kan bli riktigt blodigt bra!

Klassiska Kulturbråk – Ann Jäderlund-debatten

Jag kände inte till radiodokumentärserien ”Klassiska kulturbråk” från 2011, men så rekommenderade läraren på kritikkursen jag går att vi skulle lyssna på avsnittet om Ann Jäderlund-debatten på 80-talet.

Oh så intressant! Könsroller och olika poetiska skolor och kritikerns rättigheter och skyldigheter. Olika perspektiv. Tillbakablickar. Och så Ann Jäderlunds röst!

Den hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig.

jäderl

Let it always be known that I was who I am

Man skulle kunna säga att jag tog det som var jag och försökte skapa en man.

Man skulle kunna säga att jag tog det som var jag och försökte skapa en människa.

Man skulle kunna säga att jag tog det som var jag och försökte skapa det som var jag.

Faktum kvarstår: här är jag, där var jag och även om jag inte är den jag var så var jag alltid den jag är.

Vegansk taco-lasagne

Halvuppfann ett recept igår kväll, utifrån någon muntlig beskrivning jag fått av att ugnsbaka nachos täckta med köttfärs och ost.

Så här blev min:

Grunda med ett lager nachochips.

På med sojafärs och sedan ett till lager nachochips.

På med en blandning av kikärtor, majskorn, kidneybönor, havre-fraiche och tacokryddor.

På med ett sista lager nachochips.

Täck med massor av smältbar veganost (till exempel Astrid och apornas ”Jeezly – Perfekt pizza”).

In i ugnen tills allt blivit varmt och veganosten smält och fått lite färg.

Gott!

Sexrådgivning för transpersoner

Transrelevans är något så underbart som en sida dit transpersoner av olika slag kan ställa frågor om relationer och sex. Valentin, som svarar, verkar väldigt vettig på att formulera sina svar så att de verkligen blir relevanta.

Frågespalter finns i massor – men hittills ingen som är inriktad på transpersoner. Det är verkligen ett steg framåt att alla vi som inte trivs med vår tilldelade könstillhörighet kan få ställa små och stora frågor till någon som är insatt i trans!

Saker som gläder mig efter en arbetsdag

Låntagaren som kramade mig när jag hjälpt hen att komma åt sin hotmail, som hen på grund av krångliga säkerhetsinformationsfrågor hade varit utestängd från ett längre tag.

Att boken till bokcirkeln jag håller i – Karin Wahlbergs ”Än finns det hopp” – inte är min vanliga boksmak men riktigt underhållande.

Att jag har så sjukt trevliga, roliga, inspirerande kollegor!

Och så förstås: att jag får ägna hela dagen åt de viktigaste frågorna: boktips och att öka delaktighet när det gäller information och IT!

Jag får tillfälle att förklara varför jag inte kan klicka på en knapp som översätter alla svenska hemsidor till engelska och samtidigt visa att google translate kanske inte är så himla bra.

Eller hjälpa en skolelev som vill bli världsbäst på orientering (för att det just nu är hens sämsta ämne) att hitta en förklaring av olika kartsymboler.

Varje dag innehåller oändligt med exempel! Det gäller att aldrig någonsin glömma hur häftigt det här jobbet är 🙂