Det är skumt att ge ut en bok. Någonting du har suttit med i flera år hamnar i allas händer. Och de som läser, läser sällan den bok du tror att du har skrivit. Åtminstone inte fullt ut. Då kan det bli svårt att ens själv veta vad en har skrivit. Om ens egen bild av boken är skum. Därför är det oerhört skönt när det dyker upp en läsning där en känner: ja, precis, det vad det jag ville! När recensionen i fråga dessutom går på djupet är det en stor ynnest. En sådan recension har jag fått i Ny tid, signerad Elin Rosén.
Ytterligare en pusselbit i att greppa vad boken egentligen är – och blir i mötet med andra. Men en pusselbit som föll på plats. Det går att läsa så här. Och på helt andra sätt också. Men det går att läsa boken så här. Det var inte bara jag som trodde att det var den här boken jag hade skrivit.