Jo, just det! Pride
På Pride i förra veckan deltog jag som moderator i ett seminarium om HBTQ i ungdomslitteraturen. Stjärnorna på scen var Anna Ahlund och Sara Lövestam.
Anna Ahlund debuterade i juni med Du, bara. En bok för unga och unga vuxna om sextonårige John som blir kär i artonårige Frank, samtidigt som Johns storasyster Caroline har blicken på samma kille… Det här är en bok där frågan om kön, sexualitet, läggning helt enkelt aldrig väcks. Ingen funderar på det faktum att John och Frank är två killar. Inte de själva, inte omgivningen. Deras kärlek är helt självklar, pirrig och läskig. Sexscenerna är väldigt saftiga – jag har nog aldrig sett en ungdomsboksförfattare (och knappt en vuxenboksförfattare heller) som tar det på samma allvar. Ahlund berättade att hon haft en motbild: böcker där det står något i stil med “sedan hånglade vi hela eftermiddagen”. Det är helt enkelt oerhört dålig gestaltning.
Snyggt omslag designat av Sepidar Hosseini
Sara Lövestam har, efter debuten med Udda för sju år sedan, skrivit så många bra böcker att det är svårt att inte häpna (och bli oerhört avundsjuk). Förra året kom ungdomsboken Som eld, om romanen mellan Lollo och Anna. I september kommer Skarven, en kapitelbok för ålder 9-12 (alltså Hcg enligt SAB-systemet) om tre barn på gränsen till tonåren som löser ett brott. En av dem är Johanna, som kallas för Johan men som nu har bestämt sig för att berätta vad hon egentligen heter. Ett genomgående tema i Lövestams författarskap är nämligen, som hon konstaterade under seminariet, transpersoner som löser brott. Tidigare exempel är Liv i I havet finns så många stora fiskar och förstås den papperslöse detektiven Kouplan i Sanning med modifikation och Önska kostar ingenting.
Observera färgmatchingen mellan omslagen…!
Och här är vi i full aktion, fångade av Piratförlagets instagram-konto:
Här har Anna Ahlund bloggat om seminariet och här har Suzann Larsdotter, sexolog, gjort detsamma (med fokus på Lövestams författarskap, men hon har utlovat ett till inlägg om Du, bara)
/Homolobbyn
4 korta bokrapporter
Anne Carson är alltid speciell – och häftig. “Antigonick” är en omdiktande översättning av Sofokles antika drama Antigone. Här börjar huvudpersonen citera Hegel så fort hon kommer åt…
Hassan Blasim var på Botkyrka Internationella Bokmässa förra året. Nu har jag äntligen läst hans novellsamling “Irakisk Kristus”. Precis den väl utdelade käftsmäll som alla beskrivit. Noveller i mästerklass!
Jag har läst en del av Noréns tidigare dikter och en gång i tiden skrivit en analys av smutsens betydelse i Salomé. Sfinxerna. Nya Stoft är, rent estetiskt, något helt annat. Oerhört vackert på ett omsorgsfullt levande sätt.
I vissa recensioner av Århundradets kärlekskrig har den verkat väldigt lovande, i andra inte. Men självklart ville jag bilda mig en egen uppfattning och läste denna versberättelse som e-bok via Storytel. Bitvis intressant, visst, men alldeles för lång för sitt innehåll och “Hon” har så rätt jämt att hon inte blir intressant. Men som pjäs kan det här nog bli väldigt mycket mera häftigt. (Jag gillade inte Tikkanens Århundradets kärlekssaga heller, på grund av hur uppoffringen glorifieras där. Här har den inte samma gloria, men kvinnan som ger upp sig själv för en man som inte verkar förtjäna det är väl annars dessa böckerna främsta gemensamma tema.)
