Ur Ola Wikanders otroligt intressanta ”I döda språks sällskap”. Och en påminnelse om att det mesta vi tar för givet är ganska nytt. Till exempel att böcker har titlar. När det handlar om antika verk som till exempel Iliaden och Odyssén är det bibliotekarier och andra bokadministratörer som långt senare har bestämt titlarna. Innan dess katalogiserades de just efter inledningsmeningarna.
O vreden gudinna, besjung…
Musa, berätta om mannen…
Väldigt många av dina inlägg får mig rusa in på biblioktekets hemsida och göra en reservation. Detta var ytterligare ett sådant. Stort tack!
Härligt att du blir inspirerad 🙂 Wikanders bok är verkligen ett guldkorn!