Silas Aliki har skrivit en både ilsken, uppgiven och väldigt hoppfull essä, publicerad hos Kontext Press: ”Våra berättelser ska inte avbrytas.” Om befintliga transskildringar – och om att skriva transberättelser. Läs!

Själv bär jag framför allt med mig de här citaten, i mitt eget skrivande framöver:

”Hur får jag bort deras blickar från min kropp? Hur får jag bort deras blickar från mina texter?”

”Jag vet inte varför jag förväntas ha förtroendet att ge mina texter till sådana ögon.”

”Jag försöker skriva bortom alla dessa klyschor. Det är svårt, när jag vet att mina texter kommer att läsas av människor som känner sig trygga. Det finns en aura av naturlighet runt cispersoner som gör mig galen.”

”Det måste finnas ett sätt att skaka av sig rollen som den som, genom sitt varande och skrivande, utgör en spännande tillflyktsort som har som enda uppgift att få cispersoner att, under kortare eller längre tid, ifrågasätta sig själva (för att sedan alltid landa i att de ju, trots allt, har en essens). De strider vi utkämpar längs könstillhörigheternas och sexualiteternas gränser får inte tjäna till att befästa dem. Men hur fan ska det gå till? Hur ska jag kunna tala inifrån mig själv utan att bli avbruten?”

”Och jag tänker att det får ta tid att spränga ut ett utrymme som inte går ut på att vi ska kläs av inför andras ögon, våra kroppar slitas i stycken, våra berättelser ständigt bli avbrutna. Tiden är på vår sida.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 3 =