Jag tillbringar min första vecka efter ledigheten med att omarbeta en artikel, men mitt i pillandet får jag ett glatt besked om att senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap har publicerats – och därmed två bidrag som jag skickade in till ett open call 2023. Den som väntar på något gott!
I numret finns också många andra perspektiv på temat, av Lo Jilkén, Nico Miskow Friborg, Jules Han Amm, Sanna Mustasaari, Josephine Baird, Kamyab Ghorbanpour, Marie Andersen och Luka Holmegaard – från vetenskapliga artiklar till poesi. Plus ett frispel av Johanna Vernqvist om den italienska renässanspoeten Gaspara Stampa, som känns som att det trivs väl i sammanhanget, och ett upprop från Feminists against genocide. Omslagsbilden är tagen av Zafira Vrba Woodski.
2026 har varit ett väldigt speciellt år. Jag förlorade en nära vän och gick på en väldigt känslosam begravning, förutom att vi tvingades säga farväl till vår sista katt. Att jag samtidigt har haft ganska fullt upp med en massa annat har varit till stor hjälp i sorgen.
Jobb med mera
Jobbmässigt har året varit intensivt men givande, utmanande men kul. Jag har presenterat på min första konferens, publicerat min första vetenskapliga artikel, fortsatt undervisa om bokproduktion och litteraturkritik, gått doktorandkurser i allt från Sapfo-reception till högskolepedagogik och forskningsetik, och pendlat fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg fler gånger än jag orkar räkna till. Även om det inte känns som att jag har kommit någon vart med själva avhandlingen så har jag förstås ändå gjort det, om än kanske mest indirekt, och framför allt med fokus på barn- och ungdomslitteraturen i mitt material (bibliotekstidskrifter från 1903-1948).
Som frilansare har jag hunnit med tolv recensioner och två understreckare, samt skrivit om fem författarskap för Kulturrådets internationella katalog och om fem poesiår under 1900-talet för tidskriften Populär poesi. Jag har föreläst om queer litteraturhistoria på Skövde bibliotek och om förbud mot queerlitteratur på Kristinehamns bibliotek. Tillsammans med två seminarier på Bokmässan, om försök att förbjuda queerlitteratur, så känns det som att ”banned queer books” har varit höstens tema – och något jag kommer att fortsätta prata om ett bra tag framöver, i sällskap med andra röster.
Framför allt släpptes i mars en fantastiskt stark diktsamling som jag har varit redaktör för: Sorin Masifis Skadad Skapad Åter, om sorgen efter en syster och om att beskyllas för det ofattbara. Jag fick den stora äran att inte bara redaktörsläsa och sätta Sorins andra bok, utan också ta författarfotona, och är enormt stolt över att ha fått bidra till den här boken.
Mitt skönlitterära skrivande har jag tyvärr inte haft så himla mycket tid till, men vidare har jag nog ändå kommit, och i den mån jag alls har ett nyårslöfte för 2026 så är det väl samma som alla tidigare år: att ge skrivandet mer tid.
Läsningen
Årets första utlästa bok var Therese Bohmans Sanningsberget – årets sista var Elina Pankhes Alla ska äta.
9 barn- och ungdomsböcker, varav 4 bilderböcker, 3 kapitelböcker & 2 ungdomsböcker
5 essäsamlingar
5 svårkategoriserade
3 självbiografier
2 lättläst
2 novellsamlingar
70 som var riktigt bra (ett urval av drygt hälften syns i collagen nedan)
10 som jag verkligen inte gillade
93 ljudböcker
81 pappersböcker
27 eböcker
50 som var tjockare än 250 sidor
43 hbtq-böcker
12 klassiker
5 omläsningar
2026
Nästa år ska jag gå några doktorandkurser till, färdigställa ytterligare en artikel och försöka arbeta mig igenom så mycket av mitt tidskriftsmaterial som möjligt. Jag ska fortsätta recensera och skriva artiklar, antagligen föreläsa några gånger – och så ska jag förhoppningsvis också komma vidare med mitt romanmanus, till slut…
Den här bloggen – som numera mest är en hemsida – startade jag 2008, och jag minns att en del av mina tidiga inlägg knöt an till den katthemstillvaro som då var en stor och viktig del av mitt liv. I fyra års tid tillbringade jag två dagar i veckan som volontär på katthem, och ett par somrar sommarjobbade jag också på heltid som kattskötare. Det kan fortfarande vara den finaste yrkestitel jag någonsin har haft.
Allt tal om ”crazy cat ladies” den här hösten, efter att J. D. Vance orerat om saken, fick mig att fundera på vad som egentligen är galet, på alla fantastiska kattkvinnor i mitt liv och på hur åren på katthem har format mig till den jag är idag. Det blev en så kallad personlig text i SvD om saken.
Med tanke på alla läsarbrev som har hunnit ramla in, mindre än ett dygn efter publiceringen, så finns det många därute som bryr sig om både hemmasittare och hittekatter.
2021 var ett år av distanslektioner och -föreläsningar, hemtest och hemmajobbande i väntan på hemtestresultat, men rymde också en hel del annat.
I augusti började jag jobba med Queerlit, på julafton blev jag ringförlovad, dagen innan nyår var jag tvungen att avliva Ibid. Stort och smått, sött och salt – och surt.
Jag hann också:
– komma igång ordentligt med mitt fotande, som varit lite väl vilande i ett antal år – köpa så många kameror och objektiv att jag har köpstopp hela 2022 – börja och sluta med egen kombuchatillverkning – bli beroende av espresso tonic – skriva klart ett romanutkast, få testläsarrespons och börja jobba på en ny version.
Under 2022 hoppas jag få mer fokus och arbetsro i skrivandet, så att jag kanske någon gång kan bli klar med den där boken…
Läste en del gjorde jag också. Närmare bestämt 188 böcker, varav:
3 ungdomsböcker
4 lättlästa böcker
4 novellsamlingar
6 kapitelböcker
9 essäer/essäsamlingar
12 bilderböcker
14 tecknade serier
15 biografier/självbiografier
33 faktaböcker
42 romaner
45 diktsamlingar
44 hbtq-böcker 🏳️🌈
41 som var tjockare än 250 sidor
13 klassiker
21 e-böcker 📱
74 ljudböcker 🎧
91 pappersböcker 📖
Jag hann också med 19 ”ickeböcker”, främst novellixer.
Årets första bok var ”Edith och Julian” av Naoise Dolan. Årets sista blev ”Glasrutan” av Saga Cavallin.
Allt sammantaget ett bra läsår och år, trots covid och annat!
Silas Aliki har skrivit en både ilsken, uppgiven och väldigt hoppfull essä, publicerad hos Kontext Press: ”Våra berättelser ska inte avbrytas.” Om befintliga transskildringar – och om att skriva transberättelser. Läs!
Själv bär jag framför allt med mig de här citaten, i mitt eget skrivande framöver:
”Hur får jag bort deras blickar från min kropp? Hur får jag bort deras blickar från mina texter?”
”Jag vet inte varför jag förväntas ha förtroendet att ge mina texter till sådana ögon.”
”Jag försöker skriva bortom alla dessa klyschor. Det är svårt, när jag vet att mina texter kommer att läsas av människor som känner sig trygga. Det finns en aura av naturlighet runt cispersoner som gör mig galen.”
”Det måste finnas ett sätt att skaka av sig rollen som den som, genom sitt varande och skrivande, utgör en spännande tillflyktsort som har som enda uppgift att få cispersoner att, under kortare eller längre tid, ifrågasätta sig själva (för att sedan alltid landa i att de ju, trots allt, har en essens). De strider vi utkämpar längs könstillhörigheternas och sexualiteternas gränser får inte tjäna till att befästa dem. Men hur fan ska det gå till? Hur ska jag kunna tala inifrån mig själv utan att bli avbruten?”
”Och jag tänker att det får ta tid att spränga ut ett utrymme som inte går ut på att vi ska kläs av inför andras ögon, våra kroppar slitas i stycken, våra berättelser ständigt bli avbrutna. Tiden är på vår sida.”
Jag kan skvallra om att Annika Norlins novellsamling ”Jag ser allt du gör” är riktigt bra. Det var en ynnest att få intervjua henne om skrivande och annat – intervjun går att läsa här.
Som avslutning på 2019 skrev jag en artikel om poesiåret 2019, med fokus på de guldkorn som inte tidigare omnämnts i SvD. Här finns hela artikeln, med både originalsvenskt, översatt och återutgivningar värda att uppmärksamma – och läsa!
Fyra recensioner har det också blivit sedan sist:
Elin Persson – ”De afghanska sönerna” En oerhört bra crossoverbok som både är en arbetslivsskildring och ett porträtt av tre ensamkommande. Läs recensionen här: Läsvärd debut om arbetet på ett HVB-hem
Athena Farrokhzad & Kjell Folkhammar (red.) – ”Berör och förstör” En väldigt samtida poesiantologi för både unga och vuxna. Läs recensionen här: Befriande att slippa läskigt leende vuxna
Kjell Espmark – ”En sky av vittnen” Tredje delen i en löst hållen trilogi med historiska rolldikter. Välskrivet, som alltid när Espmark hållit i pennan. Läs recensionen här: Svindlande besök i samtidens dödsrike
Karl Daniel Törnkvist – ”Himlen” En intressant debut, med fokus på vården, arbetarklassen, finskhet – med mera. Läs recensionen här: Han fångar vårdens kris läskigt väl
Jag sitter på pendeln och hostar. Först tänker jag inte på det så mycket. Jag är ju förkyld. Sedan blir andetagen allt raspigare. Vad är det som händer? Visst luktar det rök här, även om jag är väldigt täppt? Ja, kvinnan som sitter mittemot och tuggar tuggummi har nog rökt precis innan hon klev på och därför får jag allt svårare med andningen. Jag får flytta till en annan del av tåget och ta mediciner.
I vanliga fall, när jag inte dras med någon förkylning, störs jag inte alltför mycket av personer som nyss har rökt. Däremot får jag varje dag andningsbesvär på grund av personer som står och bolmar. Jag har inhalator i väskan, om det inte är så illa. Och kortisontabletter, om det är riktigt illa.
För till skillnad från vad många insändarskribenter verkar tro så handlar krav på utökade rökförbud inte bara om hypokondriker som är rädda för att få lungcancer av passiv rökning, eller om personer som är fina i kanten och ogillar röklukt. För vissa av oss handlar det om alls kunna andas.
Den som har astma går omkring med kronisk inflammation i luftrören. Daglig korisonmediciner lindrar, men rökning tenderar att reta de redan inflammerade luftrören så att en astmatiker får svårt att andas. Akutmedicin kan hjälpa i stunden, men ger också jobbiga biverkningar.
För mig innebär min astma att jag varje dag inskränks av rökande. Jag kan helt enkelt inte befinna mig i närheten av någon som röker. Om du står i en kö och röker kan jag inte stå i den kön. Om du går över ett övergångsställe och röker blir det svårt för mig att korsa gatan. Om du står inne i busskuren och röker kan jag inte stå där – hur mycket det än regnar.
Jag kan inte ha picnic i en park. Jag kan inte äta på en uteservering. Inte gå på utomhuskonsert. Men hur mycket jag än försöker undvika situationer där folk röker, så åker jag dagligen pendel – inklusive byte – och står därför tre gånger per dag på utomhusperronger där jag har ett fasligt sjå med att försöka hitta någonstans att vara ifred. Det står alltid folk och röker mest överallt och när jag väl har hittat en plats som verkar säker så kan jag ofta inte stå kvar i mer än trettio sekunder innan någon i närheten tänder en cigg. Då får jag irra runt igen och försöka bevara min andningsförmåga så gott det går.
Det handlar helt enkelt om att rökande på offentlig plats gör mig oerhört otrygg. Och du som läser det här vill förstås inte bidra till att astmatiker jagas hit och dit. Därför har jag konstruerat ett test som används innan en cigg tänds.
Titta dig omkring åt alla håll. Finns det människor inom fem meters omkrets? (Fem meter kan verka mycket, men faktum är att bara några få procent av cigarettröken syns, så den påverkar folk längre bort än du tror.) Om det finns människor mindre än fem meter bort: vet du säkert att ingen av dem har astma?
Om det inte finns någon människa i närheten, eller bara människor som du helt säkert vet att de INTE har astma, vänta ändå med att ta fram tändaren. En fråga återstår nämligen:
Finns det risk för att någon person vars astmastatus du inte vet säkert kommer att komma i närheten under den tid som det tar för dig att röka klart ciggen?
Om den risken föreligger – rök inte! Det kan verka grymt, men vet du vad? Det handlar om att astmatiker ska kunna andas. Det handlar om simpel jävla hänsyn.
Som bibliotekarie ägnar jag en del av min arbetstid åt boktips. Som bokälskare ägnar jag en ännu större del av min fritid åt detsamma. Men att ge boktips är bara halva myntet. Att få dem är minst lika viktigt!
För ett tag sedan stod jag på en fullsatt buss och pratade med min mamma om att jag just läst ”Klingsor” av Torgny Lindgren. Plötsligt säger en passagerare jag aldrig sett tidigare, ”Förlåt att jag lägger mig i, men Torgny Lindgren ska lyssnas på. Som ljudbok.”
Sagt och gjort, ljudböcker blev det. Och tipset var mycket riktigt helt rätt. Lindgrens egen röst bär berättelserna allra bäst!
Har ni därute tips på ett gratis fotoredigeringsprogram? Det ska minst kunna: beskära, rotera, ändra kontrast & ljusstyrka och liknande. Har tidigare haft Adobe Photoshop men har inte nu. Väntar mig inget lika proffsigt som det, men något basic som kan göra en del redigering.
