Förra julen flyttade Ibid in. Nu, efter ett helt år tillsammans med oss och två andra katter, vilar han ut och knarkar kattmynta. Han gillade sin julklapp (tygfisk på långt snöre).
Själv köpte jag en egenklapp: ”Allt jag inte minns”, årets omtalade Khemiri. Och jag har fått presentkort på nätbokhandel. Lär få användning för det snart…
God helg!
(Titeln på detta inlägg är rubriken för dagens lucka i LitteraturMagazinets julkalender på Instagram.)
Eftersom jag älskar denna genre fanns det flera värdiga kandidater, men valet föll på Henrik Bromanders ”Smålands mörker”. Litteratur kan få oss att uppleva och förstå något vi annars inte skulle ha lyckats sätta oss in i. Denna episkt tjocka roman låter oss följa Erik, en ung man med fascistisk ideologi. Läsning du aldrig glömmer.
”Doris drar” – kanske inte Pija Lindenbaums allra bästa bilderbok, den hamnar för min del ganska mycket i skuggan av mer oväntade berättelser, men här finns en vardag som nog många kan känna igen. Om att rymma och hävda sig själv. Viktiga saker!
Bokhylla i solsken. Finns det något vackrare?!
Från i morse. Jag bara älskar när Ibid posar på perfekta Instagram-sätt. Han liksom lägger sig bredvid böcker och bara ber om att bli förevigad tillsammans med dem. Underbar katt! Och kaffe + katt + kreativt skrivande = en ganska trevlig morgon!
Konstnärlig snippseriebok. Helt perfekt att bläddra sig igenom, men tål också att återvändas till.
Den här matiga serieromanen har jag vistats i ett tag nu – och haft en oerhört spännande läsresa. Julie Birmant och Clément Oubrerie berättar om Pablo Picasso via en av kvinnorna han målade (hundratals gånger), älskade och lämnade: Fernande.
Berättelsen börjar med Fernande, som nu är gammal och inte ihågkommen av någon alls. Hon minns sin ungdom – bortgift vid sjutton års ålder för att hon var gravid, ett hemskt äktenskap fullt av övergrepp. När hon rymmer och blir modell i Montmartre är det en enorm frihet, hur fattig hon än är.
Hon möter Picasso och de tillbringar flera år tillsammans, om än ogifta. Picasso är ung, lovande och med instabil konflikt. Han befinner sig i ständigt konflikt med Matisse men hittar också vänner, bland annat Gertrude Stein och Alice Toklas (scenen där Gertrude säger ”Toklas, I love you!” <3), målar och når till sist fram till sitt alltmer kubistiska uttryck. Någonstans längs vägen uppstår en klyfta mellan honom och Fernande, som ingen av dem klarar av att överbygga.
Oerhört väl tecknad och berättad! Rekommenderas för alla som gillar Picasso och/eller serier 🙂
Äntligen – det fjärde samlingsalbumet! Zelda tar vidare det som Nemi påbörjade och gör det lovande till rent guld.
Det här är arga serier, men jag sätter världsrekord i serieskratt. Här är dessutom strippformatet utnyttjat ännu bättre än i tidiga Zelda. Neidestams punchlines är verkligen drabbande.
Allra bäst den sköna föreningen av respekt och respektlöshet. Det här är serier som inte skonar någon. Allra minst Zelda själv. Men som ändå alltid har hjärtat på precis rätt ställe.
Hälsosjäl – finaste felstavningen någonsin?! Ur texten om Duras i författarlexikonet Alex.
Hittat på stadsbiblioteket vid Odenplan – en bok av Duras från 1947. Hennes andra. Ruskigt bra! Precis som hennes senare – och ändå inte. Om en märklig familj, där berättarens bror redan på första sidan dödar deras morbror. Ändå fortsätter livet som förut.
Har inte läst Susanna Alakoski förut, men ”Oktober i fattigsverige” verkar givande! Efter 25 sidor är jag förtjust i den poetiska, tankestinna stilen.
