“Titta skogen”, med text av Åsa Mendel-Hartvig och bild av Maija Hurme, är en mossmjukt illustrerade småbarnsbok om föräldraskap och skogspromenad. De enkla orden handlar om närhet och natur: “Lyssna humlan”, “Titta myran”, “Pussa pappa”.
I samma serie finns också “Titta havet”, “Titta parken”, “Titta natten”.
Tack till Olika förlag för friexemplar.
“Värsta målet, Kosse!” av Anja Gatu (text) och Maria Källström (bild) är en kapitelbok för åldern 6-9, inspirerad av landslagsspelaren Kosovare Asllanis barndom. Det finns en tidigare bok om Kosse, men uppföljaren går utmärkt att läsa fristående.
Kosse och bästa kompisen Emma börjar spela i ett lag och Kosse åker på cup med de andra, som hon inte känner. Det här är en vardaglig och enkel bok om att våga ta kliv utanför sin komfortzon. Men främst är det en fartfylld och realistisk berättelse om att älska fotboll. Det är lätt att känna igen sig i och tycka om Kosse.
En fotbollsbok med tjejer i samtliga huvudroller är tyvärr inte så vanligt, än. “Värsta målet, Kosse!” är välskriven och fint formgiven. Rekommenderas som läsning för alla barn som redan gillar, eller är nyfikna på att spela, fotboll.
Olika förlag har också givit ut andra barnböcker om fotboll – sju hittills, om jag räknar rätt.
Tack till Olika förlag för friexemplar.
Mickan är elva år och blir brutalt mobbad i skolan. Hon heter Mikael i allas ögon utom sina egna, men vågar inte slåss för sig själv när hon behandlas så illa av klasskompisarna. När familjen flyttar bestämmer hon sig för att börja om på nytt. Nu ska hon vara Mickan från dag ett. Ingen ska få veta att hon ansågs vara kille när hon föddes. För då skulle de ju inte kunna tycka om henne – eller…?
Det här med flytt är verkligen världens mest tacksamma ämne i en kapitelbok för mellanstadiet. Alla kan leva sig in i att börja om. Jag byte själv skola som tioåring och vet hur hela världen tycks bytas ut på ett både skrämmande och lockande sätt. Mickan är en härlig huvudperson och hennes omgivning är lagom ljust skildrad. Aldrig alldeles för tillrättalagd, men heller aldrig för mörk och tung att läsa om. Som helhet har boken sina detaljer på helt rätt ställe – den är helt enkelt korrekt, men aldrig tråkig. Tvärtom. Det här är rolig läsning. Både för mitt vuxna jag och min inre, fnittrande elvaåring.
Jag gillar att Mickan är så öppen inför allting, så som jag tänker mig att just elvaåringar kan vara. Hon har inte kommit i puberteten, så kroppen är inget problem – och kanske behöver den inte heller bli det senare? Malin Nilsson har tagit hjälp av Vanessa Lopéz för att få till porträttet av Mickan och det applåderar jag – fråga de som vet! Tonen i boken är ganska perfekt, enkel och rak men inte fördummande eller alltför förenklad.
Min inre redaktör gråter bitvis över textens utseende, men typografi är inte det viktigaste i sammanhanget. Det viktigaste är att en bok som inte funnits och som verkligen behövs nu går att läsa – och sätta i händerna på de som kan må bra av att läsa den. “Det är jag som är Mickan!” är definitivt något att tipsa om för alla lärare och bibliotekarier och andra människor med bok- och människohjärta därute 🙂
/Tekoppen
Är det bara jag som hittar en melodi i titeln till Gunnar Ardelius debut? Hela dagen har jag gått runt och nynnat som om det vore en popsång jag fått på hjärnan.
En annorlunda ungdomsbok. 120 sidor, men sällan särskilt mycket text på sidorna. Ingen intrig, bara spridda scener ur ett förhållande. Två blir ihop. Två älskar varandra över allt annat. Kärleksschlagern börjar skorra. Två gör slut. Det är sött på ett icke-sliskigt sätt. Det är sorgset, mot slutet. Fint är ett ord som jag försöker undvika, men här är mest av allt just: fint.
Helt enkelt: Hjärtevärmande. Pluspoäng utdelas för fnitterväckande, nyskapande metaforer.
“Kom hit jag måste kontrollera en sak.” Hon sträcker ut armarna mot honom. “Jag ska räkna alla dina leverfläckar och skriva upp resultatet i min blåa bok. Jag räknar dem varje dag fortsättningsvis, det kan vi väl vara överens om?”
Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.
När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, “Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.
I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.
Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.
