Juliet Barkers brevbiografi Familjen Brontë är ingen bok som jag längtat efter att läsa, men när priset var tjugofem kronor blev den oemotståndlig. Omslaget lockade med guldbokstäver och ett vackert porträtt, dessutom är jag sedan länge förtjust i Jane Eyre och ville gärna ”komma nära” Charlotte Brontë.
Familjen Brontë innehåller snudd på ingen redaktionell text alls, utan består till nittio procent av brev. Främst är det Charlottes korrespondens med sina vänner och förläggare som finns bevarad och under de fyrahundra sidorna lär jag verkligen känna hennes sorger och glädjeämnen. Boken blir berörande och känns mer som roman än biografi. Breven är levande och personliga, men samtidigt ytterst välskrivna. De fördjupar min syn på artonhundratalet och får mig att inse hur mycket som är gemensamt. Jag hade inte väntat mig att tjänstefolket och husdjuren skulle vara så älskade.
Trivialt men samtidigt roande är det att läsa Charlottes sågningar av Jane Austen eller att få veta hur många exemplar Brontësystrarnas debutdiktsamling sålde i (två!). Många stycken stryker jag under, till exempel det Charlotte skriver när hon återvänt till barndomshemmet efter förlusten av sina tre syskon: ”Jag kallar det alltjämt hemma – liksom London skulle heta London även om en jordbävning hade förvandlat dess gator till ruiner.”
Jag gör en mental anteckning om att så snart som möjligt läsa Svindlande höjer och Daphe du Mauriers The Infernal World of Branwell Brontë.