Massa underbara skådisar. Modern humor med kängor hit och dit, samt underbart musikackompanjemang, blandat med versmått och så Lindy Larsson som den perfekta narren.
Tror inte Shakespeare-komedier kan leva upp mer än så här!
Fyra dramer från skilda tider
På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan.
I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate – roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon ”tämja sitt vilda hjärta” och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:
LEONATO – Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.
BEATRICE – Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.
Shakespeare – Macbeth
Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:
Cumberlands hertig – tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat – men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.