Ja, vad gör en pjäs till klassisk? Och hur funkar klassikerna idag? Dessa frågor diskuterar Alle Eriksson, Aleksa Lundberg, Carl-Michael Edenborg och Åsa Sarachu i radioprogrammet ”Vad är en dramaklassiker?”. Radio när den är som bäst!
Dagens citat
Belize: Prophet birds, Roy. Piles of trash, but lapidary like rubies and obsidian, and diamond-colored cowspit streamers in the wind. And voting booths. And everyone in Balenciaga gowns with red corsages, and big dance palaces full of music and lights and racial impurity and gender confusion. And all the deities are creole, mulatto, brown as the mouths of rivers. Race, taste and history finally overcome. And you ain’t there.
Roy Cohn: And Heaven?
Belize: That was Heaven, Roy.
Ur kultpjäsen (och filmen!) ”Angels in America: A Gay Fantasi on National Themes”, som bland annat innehåller ett fiktivt porträtt av den inte lika fiktiva advokaten Roy Cohn.
Farmor och vår herre på Stadsteatern
Såg den här pjäsen förra veckan. Bästa teateruppsättningen jag någonsin sett. Bra berättelse, bra scendekor och -effekter, bra skådespeleri, bra musik… etc. Satt och grät. Så tungt om livet, som inte blir som en vill. Om att kanske vara skyldig fast en inte vill. Vill så skriva avhandling om Bergmans bok, som jag nu läser men tidigare inte stiftat bekantskap med.
Wolff & Brel – den sista föreställningen
Jag har i ett antal år gillar Wolffs musik, både när han tolkar andra och skriver eget. Jag har också sett honom på Stadsteatern de senaste åren i först Arnold, sedan Karl Gerhard och nu ”Den sista föreställningen” (första pjäsen jag någonsin såg var nog Råttfångaren från Hammeln med Wolff som råttfångaren, 1998).
Jag kan bara beundra Wolff som inte kan stå, har svårt med andningen och svårt att hitta orden, men ändå sjunger av all sin kraft, tre föreställningar i veckan. Stora scenen är fullsatt fast pjäsen gått sedan förra året och jag sänker medelåldern i rummet rejält. Wolff berättar dels om Brel, dels om sitt eget liv. Och så sjunger han, till komp av både blåsinstrument, trummor, piano och dragspel.
Jag har inte lyssnat på Brel förrän nyligen och då bara Bowies cover av ”Port of Amsterdam” (då sade Brel att han inte ville ge sina sånger till bögar). Nu blir jag väldigt förtrollad av folktonerna i chansontraditionen. Jag kommer hem och spelar dels Wolffs skiva som kommit ut i samband med föreställningen, dels Brel själv och engelska covers. Undantaget är dock ”Seasons in the Sun” – Brel är känslosamt sorglig men Terry Jacks är rent smör medan Wolffs svenska version har rejält med svart humor.
Rekommenderas varmt! Både musiken och pjäsen!
Teaterlycka
Massa underbara skådisar. Modern humor med kängor hit och dit, samt underbart musikackompanjemang, blandat med versmått och så Lindy Larsson som den perfekta narren.
Tror inte Shakespeare-komedier kan leva upp mer än så här!
Den allvarsamma leken – Stadsteatern
Den allvarsamma leken är en välskriven roman som jag slukat med både sorg och vällust. Jag var rädd att bli besviken när den nu gjort om till teater. De första minutrarna satt jag som på spikar och tänkte: ”Det här går inte, det blir tre timmars plåga”. Sedan tog det fart – ordentligt. Även om jag såg svagheter så kan jag nu, dagen efter, knappt minnas dem. Det intryck som dröjer kvar är en förundran och känslan av Den allvarsamma leken inte kunde ha omvandlats till teater på något bättre sätt än detta. Daniel Lind Lagerlöf (manus och regi) har struntat i realismen, gått in för experimentalitet och öververklighet.
Scenografin gjorde mig häpen: Två speglar som hämtade ut ett lustigt hus förvränger allt de ska återge. Ett avkapat skeppsskrov står med nosen mot taket. Två kistor. I övrigt: Skrivmaskin, stol, madrass, lakan. Inget mer. Påkläderskor, som skådespelarna inte låtsas om, rusar in och hjälper till med utstyrslar som ska bytas. Mellan det att någon går från ena änden av scenen till den andra kan flera år passera.
Pjäsen låter de älskande stå långt ifrån varandra på scenen, även då de ska sitta vid samma bord, och gestaltar det avstånd som inte kan överbyggas eftersom vi aldrig blir varandra. Skådespelare som inte är med i en scen står kvar och iakttar vad som pågår. Det får mig att tänka på hur många människor som spökar i varje situation genom att finnas i de närvarandes tankar, till exempel den bedragna i detta otrohetsdrama. Det skriks stundom så att spottdroppar stänker – agerandet är fysiskt och kraftfullt, utan att bli ansträngt. Mycken möda har lagts på birollerna. Särskilt intryck gör Markel (Mats Qviström) och Baron Freutiger (Peder Falk).
I Ett dockhem var jag ledsen över att man gjort en fars för att slippa tala allvar. Här skrattar jag ofta, utan att det förtar allvaret. Jag bryr mig och irriteras över att det är så många personer i salongen: Jag skulle vilja vifta bort dem som flugor för att göra upplevelsen helt till min egen. Det handlar visserligen om oss alla men ändå så mycket om mig själv.
Gustaf Skarsgård spelar Arvid så att det gör ont – osympatisk, mänsklig och ångestriden. Lydia (Livia Millhagen) är ett undanglidande skogsrå som jag aldrig blir klok på, Dagmar (Liv Mjönes) är flickaktigt kokett. Älskarinnan och hustrun är varandras motsatser. Kombinationen säger mycket om Arvids – och Söderbergs? – kvinnosyn. Arvid och Lydia skadar varandra ömsesidigt, men Arvid har berättarens övertag. Jag blir djupt nyfiken på För Lydia och beundrar Den allvarsamma leken mer än någonsin förut.
Ett dockhem på Dramaten
Nu har jag äntligen sett min favoritpjäs spelas på scenen. Förväntningarna infriades inte. Det blev för mycket komedi, ofta riktigt farsartat. Beslutet att blanda nutid och 1800-tal fungerar inte fullt ut: samtidigt som Nora handlar på NK och går i kortkort så har kvinnor inte rätt att låna pengar. Kunde regissören, Sofia Jupither, inte ha gjort en genomgående modernisering eller helt enkelt låtit bli och frossat i allt det tidstypiska? Detta märkliga mellanting förvirrar mig.
Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt – det vill säga vidrig – i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och ”lilla Nora”.
Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman – som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut – log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.
På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.
Fyra dramer från skilda tider
På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan.
I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate – roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon ”tämja sitt vilda hjärta” och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:
LEONATO – Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.
BEATRICE – Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.
Shakespeare – Macbeth
Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:
Cumberlands hertig – tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat – men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.
Vildanden på vinden
Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.
Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer – bara 22 kvar nu!
Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.
Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.