Mats Jonsson – ”Nya Norrland”

Serietecknaren Mats Jonsson debuterade 1998 med ”Unga norrlänningar”. Sedan dess har han givit ut flera självbiografiska album: ”Hey Princess”, ”Pojken i skogen”, ”I detta satans rum” och ”Mats kamp”. Det har också blivit ett par kapitelböcker inspirerade av Jonssons barndom. Mats Jonsson är nämligen oerhört trogen det autofiktiva temat – och vill berätta om hela sitt liv i serieform. Han personliga och uttrycksfulla tecknarstil är lätt igenkännlig.

I ”Nya Norrland” återvänder Jonsson till sina rötter, i den egna uppväxten och släkten men också i Norrlands historia. Samtidigt målar han upp en nutidstillvaro ”söder om söder”, som stressad småbarnsförälder och ofrivillig medlem i bostadsrättsföreningens styrelse. Med sig själv och sin egen familj som exempel visar han på de förändringar som Sverige har genomgått – och de som skulle behöva ske i framtiden. Jonsson resonerar från vänster, men med pragmatism snarare än radikala förhoppningar. Hans uppväxtort Bollstabruk, med nedlagda butiker och en allt äldre befolkning, blir en illustration av nuläget.

För vad händer när skogsindustrin är så automatiserad att den sysselsätter väldigt få, samtidigt som Norrlands trä generar stora vinster till skogsbolagen? Varför ses den norrländska glesbygden som en belastning, när det är i norr som Sveriges värdefulla naturresurser finns? Vad skulle ändras om vinsterna istället stannade där träden fälls? Och varför är det fortfarande så stigmatiserat att vara same?

Den självbiografiska samtidsskildringen i ”Nya Norrland” känns både angelägen och drabbande. Det större perspektivet med Norrlands historia är inte alls ointressant, men Jonsson proppar de 260 seriesidorna överfulla. Materialet hade räckt till flera böcker – och då också fått chansen att vecklas ut i sin fulla rätt.

 

Tack till Galago för friex!

Lisa Ewald – "Måste carpa"

maste-carpa

Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet ”Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, ”Måste carpa”. Medan ”Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig ”Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.

Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som ”Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller ”Dålig hy, orka bry”.

Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. ”Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som ”Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.

Tack till Galago för friex!

Elin Lucassi – "Synd"

Jag och Elin Lucassi skrev på LitteraturMagazinet samtidigt, där hon impade stort på mig genom att vara stark både i text och bild. När hennes debut ”Jag är den som är den” kom ut blev jag väldigt glad och om än något partisk så var läsglädjen ännu större.

I det nya albumet ”Synd” finns mindre glitter, men ännu mer skärpa. Helt enkelt ett ännu bättre seriealbum än debuten, med feministiska, härligt tecknade tematiska serier som utgår från de sju dödssynderna, men är fast rotade i den samtid vi upplever just nu. Upplägget liknar Liv Strömquists, men är rent visuellt ännu mer njutbart.

Så läs ”Synd” – att inte göra det vore synd (ursäkta för väldigt dålig ordvits!) – OCH lyssna på det avsnitt av podden ”Speaking of Stories” där Elin Lucassi och Abigail Tarttelin talar om sina konstnärskap:

Speaking of Stories, avsnitt 11

synd (1)

Pluspoäng för framsidan!

Thomas Arnroths "Livets ord"

Thomas Arnroth är journalist, men också riktigt bra på att rita serier, vilket han visar i sitt debutalbum ”Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst. Del ett: De första åren” (puh – lång titel!). De rena seriesidorna blandas med illustrerade textsidor, något jag har väldigt svårt för i vanliga fall, men här funkar det faktiskt fint. Även gamla tidningsurklipp och foton används.

Jag gillar att Arnroth kan växla så sömnlöst snabbt mellan drastisk och allvarlig. Å ena sidan skildra vad som fick honom att som ung sökare lockas in i den nystartade trosrörelsen Livets ord. Å andra sidan distanserat skratta åt orimligheter. Bägge bitarna får plats och blir starka. Teckningsstilen är härligt balanserad mellan detaljer och stiliserat avbildande, med en känsla av fart och fläkt som lättar upp stämningen. Och omslaget…!

Men, det är väldigt irriterande att inte kunna läsa fortsättningen, här får vi precis bara nosa på Arnroths tio orimliga år som frälst och som Ulf Ekmans högra hand – eller som baksidestexten formulerar det: ”Jag var för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler.”

Hoppas att nästa del kommer snart. Annars blir jag purken.

Tack till Galago för friex!

livetsord-omslag

The Gaysi Zine #4

”The Gaysi Zine #4” är mer än ett zine – det är en tjock antologi i häftad bokform med olika indiska serieskapare som utifrån olika vinklar skildrar HBTQ-liv.

Inspirationen till serien är alltifrån samtida till mytisk. Seriestilarna växlar mellan det detaljerade, snabbt linjerade och det inte särskilt serieaktiga, utan snarare rent illustrerande.

Resultatet är spretigt, både i tema och kvalitet, men definitivt intressant för alla serieälskare och/eller HBTQ-litteraturnördar.

gaysi_zine